Hur långt ska det gå innan gränsen dras?

Posted on 24 juli, 2013

0


sjukhusSYDSVENSKAN KULTUR | Vi behöver inte vänta på resultatet. Vidden av den kris som rullar genom vården till följd av nedskärningar, privatiseringar och effektiviseringar är redan uppenbar.

Vi har under våren lärt oss att kvalitet i välfärden inte går att kvantifiera; människor är inte reservdelar som kan rullas på löpandebandet för att monteras ihop. Vårdgivare går inte att skruva upp och tillfrisknande går inte att förutsäga. ”Till skillnad från en riktig marknad är efterfrågan naturligtvis begränsad. Den består av landstingets budget. Patienterna är inte heller några verkliga kunder. De shoppar knappast behandlingar”, som Katrine Kielos skriver i den av Vårdförbundet nyutgivna antologin ”Genusyrsel och normuppror”.

Facit på hur det kan gå finns redan på andra sidan havet, i Storbritannien. Efter många års nedskärningar inom vården har en kommission beräknat att 13 000 liv hade kunnat räddas på 14 utvalda sjukhus under de senaste åtta åren om inte personalen hade gått på knäna och resurserna krympts så hårt. Vi tar det igen: 13 000 liv.

De flesta nedskärningarna inleddes med Labour vid makten och Toryregeringen fortsätter i deras spår. Sedan i mars planeras den största omorganiseringen någonsin av landets hälsovårdssystem, NHS, med – vad annars? – konkurrensutsättning som ledstjärna. Lagförslaget hade stötts och blötts i över ett år, men det var först när premiärministern David Cameron rekryterade lobbyisten Nick Seddon (som helt vill avskaffa statsfinansierad sjukvård) som sista handen kunde läggas vid ”reformen”. Labour har lovat att riva upp lagen vid första tillfälle. Seddons belöning: en plats i Camerons hälsovårdsenhet, som ska utveckla strategier inför valet om två år.

I Sverige har 2013 års vårdkris varit vulkanisk: sjuksköterskor protesterar och kräver högre ingångslöner, barnmorskor går efter många års internt tragglande ut i ett rikstäckande upprop då de inte längre kan garantera säker vård; röntgensköterskor vittnar om en ohållbar situation. I lördagens Sydsvenskan kunde vi så läsa om den eskalerande krisen på Sus förlossningsavdelningar.

Det verkar bara vara en tidsfråga innan ett barn eller en mamma dör på grund av den situation som de skånska, borgerliga politikerna har skapat med sina nedskärningskrav.

Låg spädbarnsdödlighet är ett grundläggande mått på välfärd. På 1700-talet låg den på 20 procent i Sverige; 300 år senare ligger den på 2 promille – något Sverige brukar slå sig för bröstet för.

Hur långt ska det gå innan det dras en gräns för nedskärningarna? Om inte samhället kan garantera säkra förlossningar, med gott om personal tillhanda, så att spädbarn kan komma till världen på ett tryggt sätt – vart har vi kommit då? Vad kan rimligen vara viktigare? Förbifart Stockholm? Rut-avdrag? Några lägre skattesatser? Ännu ett jobbskatteavdrag?

Den som haft anledning att befatta sig med mödravård vet vad insatsen är här: själva livets begynnelse. Inga marknadsidéer borde få styra över den.

Shora Esmailian

medarbetare på kulturredaktionen

Publicerad i Sydsvenskan 24 juli 2013

Annonser