Islamistisk höst

Posted on 25 juli, 2013

0


SYDSVENSKAN KULTUR | Innebär kuppen i Egypten slutet för islamismen? Eller kommer den att återvända, starkare och mer radikal? Det som händer i Egypten stannar inte där, skriver Shora Esmailian.

Den arabiska våren var islamisternas chans. De satte inte igång den, men den kom som en frustande häst som behövde en ryttare – och islamisterna kastade sig upp i sadeln. Det var andra krafter som startade revolutionerna i Tunisien, Egypten, Libyen, Syrien, Bahrain; islamisterna betraktade försiktigt diktatorernas reaktioner innan de gav sig hän. Sedan tog de över.

De var överlägset bäst organiserade efter decennier av diktatur, i ständig opposition mot sekulära, ofta väststödda diktatorer. Islamismen föddes i Egypten i form av Muslimska Brödraskapet år 1928 och har allt sedan dess närts av sin roll som samhällsförändrare, ja, till och med – åtminstone i perioder – samhällsomstörtare.

Efter upproren våren 2011 hade så islamisterna ett enormt försprång: välgödda, disciplinerade, med stöd hos de folklager som gynnats av deras välfärd visste de att valurnorna var deras. Tunisiska Ennahda valde att bilda regering tillsammans med icke-religiösa grupper, men de egyptiska Bröderna var girigare än så. De drev igenom sin egen konstitution, kammade hem majoriteten av platserna i parlamentet och lanserade – trots att de till en början svor på att inte ställa upp med en kandidat – Muhammed Mursi i presidentvalet, som han vann med knapp majoritet. Egypten hade fått en ny regim.

Det var en händelse sprängfylld med symbolik, inte bara för araber. Den mest omstridda ideologin i världen under det senaste decenniet hade kommit till makten.

Ett år var allt Bröderna fick. Revolutionshästen skakade av sig dem och rusade vidare. Vad ska nu hända med islamisterna? Efter den färska ”revokupptionen” – en blandning av revolution och kupp – för att använda den amerikanske Mellanösternexperten Juan Coles begrepp, har det nu uppstått en intensiv debatt om huruvida detta är slutet för islamismen som politiskt projekt.

En av dem som menar just det är den egyptiske sociologen Hazem Kandil, som i en essä i London Review of Books entusiastiskt argumenterar för att islamismen – i sitt eget födelseland – nu har besegrats. Det är förvisso sant att Mubarak-anhängare och mili- tärer var drivande i att avsätta Mursi, men, menar Kandil, det går inte att bortse från att mellan 17 och 33 miljoner egyptier ”marscherade mot islamismens främsta representant”. Fackföreningsaktivisten Shamus Cooke går ännu längre i nättidningen Counterpunch och prisar Bröderna för att ha gjort Mellanöstern en tjänst: under sitt år vid makten visade de sitt rätta ansikte, drev samma politik som sina föregångare – och följaktligen kommer politisk islam inte längre att vara ”ett mål för miljoner i Mellanöstern”. Den ideologiska kartan har ritats om för alltid. Vad man än anser om valurnans överlägsna demokratiska legitimitet och militärens smutsiga spel så var massprotesterna som föranledde Mursis fall kulmen på en våg av missnöje mot islamismen som politiskt projekt. Den har sköljt över regionen hela året.

I februari demonstrerade tiotusentals mot tunisiska Ennahda efter mordet på vänsterledaren Chokri Belaïd; strax efter startade Tamarod-rörelsen sin kampanj för att samla namn- underskrifter mot Mursi; turkiska AKP har fått sig en dänga av demonstranterna på Taksimtorget i Istanbul.

Det är svårt att inte se allt detta som ett nederlag för den moderna formen av politisk islam, som aspirerat inte bara på att vara en proteströrelse, utan också på regeringsmakten.

Men som flera debattörer påpekat: risken finns nu att islamisterna radikaliseras. Vissa inslag i deras världsbild tycks ha fått bekräftelse.

Mursis nationella säkerhetsrådgivare Essam el-Haddads rader på Facebook timmarna innan kuppen är talande: ”budskapet kommer att genljuda högt och tydligt i hela den muslimska världen: demokrati är inte för muslimer”. Som en ledare i den briljanta tidningen Middle East Report framhåller är risken att kuppen och dess eftermäle kommer att ”förstärka Brödernas narrativ om en global sammansvärjning mot islam.” Det kan vara en källa till ny styrka. Med tanke på den repression Bröderna är utsatta för sedan kuppen – massakrer, kidnappningar, gripanden utan åtal, stängda tv-kanaler – är scenariot inte orimligt.

Vissa har rentav varnat för att utdrivningen av den folkvalde Mursi kan utlösa ett inbördeskrig som i Algeriet, där militären berövade FIS på dess valseger och utlöste ömsesidig masslakt. Men skillnaderna mellan dagens Egypten och Algeriet 1991 är stora. Den egyptiske historikern Khaled Fahmy reder ut: valet i Algeriet var inte resultatet av en revolutionär process, islamisterna i Egypten har redan prövat våldets väg under 1990-talet och funnit det vara en återvändsgränd, Mursi förlorade troligen hälften av det stöd han fick under sitt år vid makten. Dynamiken är – i bästa fall – helt annorlunda.

Här finns också en paradox: efter kuppen är islamisterna än en gång uppstickare och har återtagit sin revolutionära roll – de är Egyptens samhällsomstörtande kraft igen. De bär vidare den så starka symboliken med torgockupationer, dagliga demonstrationer, sit-ins, gatustrider mot polis och militär, där de kan fånga upp det missnöje som säkert kommer att fortsätta bubbla. Varken armén eller Mubarak-anhängarna – de så kallade feloul, som nu klättrar tillbaka upp på maktens stege – har lösningar att leverera. De liberala och vänstern sitter i deras knä; islamisterna är tillbaka i sitt favoritläge som opposition.

Det är alltså för tidigt att räkna ut islamismen som maktfaktor i Mellanöstern. Allt avgörs av hur den revolutionära dynamiken fortsätter: Kommer de sekulära att ha viljan och kraften att pressa tillbaka militären till sina posteringar? Kommer vänstern och liberalerna sätta ner foten mot fortsatt repression av Bröderna? De borde erinra sig Rosa Luxemburgs ord om den princip som krävs för att en revolutionär demokrati ska räddas: ”Frihet är alltid den annorlunda tänkandes frihet.” Ingen har något att vinna på att islamisterna kastas i fängelse – utom kanske deras mest extrema falanger. Därmed blir också utgången avgörande för islamismens framtid på världs-arenan. Det som händer i Egypten stannar inte i Egypten.

Shora Esmailian

Publicerades i Sydsvenskan 25 Juli 2013