Världssamfundets minne är kort

Posted on 17 januari, 2014

0


Palestine GrafitiesDAGENS ARENA | Skulle Carl Bildt ha hyllat apartheidledaren P.W Botha i dag i samma ordalag som han gjort med Ariel Sharon? Antagligen inte.

Världssamfundets minne är kort. Visserligen hade inte världens länder skickat sina högsta ledare (förutom Tjeckien), men personer som USA:s vice president Joe Biden och Storbritanniens före detta premiärminister Tony Blair var på plats vid Ariel Sharons begravning tidigare i veckan. Och det dröjde inte länge efter Sharons död i lördags innan Biden, Blair och så den svenska utrikesministern Carl Bildt började hylla den israeliske politiker som antagligen haft mest blod på händerna.

Minnet är som sagt kort, för annars skulle inte Carl Bildt kalla Sharon för ”en klok statsman som såg nödvändigheten av fred”.

Inte någonstans under sin nästan 60-åriga karriär som militär och politiker i staten Israel har Ariel Sharon strävat efter fred med palestinierna. Inte när han som ung deltog i den etniska rensningens förtrupp Haganah, när han 1953 var med och dödade 63 palestinska kvinnor och barn i byn Qibya eller när han från 1970-talet och framåt drev att Israel skulle överföra bosättare till ockuperad palestinska mark.

Inte heller när har 1982 släppte lös libanesiska falangister i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatilla för att mörda befolkningen. När hans bulldozrar jämnade flyktinglägret i Jenin med marken 2002. Eller när han beordrade bygget av apartheidmuren på palestinsk mark. Ovanstående är en kraftigt kortad lista över Sharons brott. Listan över antal internationella lagar som han personligen har brutit mot kan göras mycket längre än så. Därför är det en skam att världsledare över huvud taget deltog i begravningen och betygade den avlidne sin djupa respekt.

Den amerikanske Mellanösternexperten Juan Coles gör en mycket upplysande och träffsäker jämförelse mellan Sharon och den sydafrikanske apartheidledaren P.W Botha. Förutom att hålla Nelson Mandela fängslad stred Botha för de vitas intressen i Sydafrika – precis som Sharon gjorde för områdets judiska invånare.

Botha sade sig, i likhet med Sharon, bekämpa terrorism och beordrade invasion av bland annat Angola (kan likställas med Sharons intåg i Libanon 1982 som ledde till en 18 år lång israelisk ockupation av södra delarna av landet). Och de enklaver endast för vita som Botha upprätthöll skiljer sig inte nämnvärt från de bosättningar Sharon byggde ut under sin tid som Israels premiärminister och dessförinnan som infrastrukturminister.

Skulle Biden, Blair och Bildt ha hyllat Botha i dag i samma ordalag som de gjort med Sharon? Antagligen inte. Apartheid i Sydafrika är ett minne blott; det vore lika med självmord för en världsledande politiker att tala väl om den rasistiska statsapparaten eller dess ledare. Efter många års sydafrikansk kamp befriades till sist landet. De internationella sanktionerna och den folkliga bojkotten av sydafrikanska varor hade också stor inverkan.

Att staten Israel kan fortsätta att ockupera palestiniernas mark, tränga ut en befolkning från sitt hemland, skära sönder Västbanken genom vägar för endast en etnisk grupp, svälta ut Gazabor med total isolering och bedriva apartheidpolitik beror till mångt och mycket på att Israel vilar lugnt i världssamfundets barm. Därför hedrar också omvärlden minnet av en mördare.

Men en snabb titt på dagens Sydafrika ger en fingervisning om vad som kan hända när maktbalansen förskjuts.

Shora Esmailian

Publicerad på Dagens Arena den 16 januari 2014.

 

Annonser