SYDSVENSKAN KULTUR | Tajmningen kunde inte vara mer ogynnsam för EU-ledare att slå sig för bröstet. I förra veckan presenterade de nya mål om utsläppsminskningar samtidigt som USA:s meteorologiska institut NOAA släppte sin resumé för fjolåret: det fjärde varmaste året hittills. Faktum är att de tio varmaste åren, sedan mätningarna inleddes 1880, har inträffat efter 1998. Och det på grund av ökade utsläpp av växthusgaser.
Ändå är EU nöjt med utsläppsminskningar på 40 procent till 2030, jämfört med utsläppsnivåerna 1990. ”Ambitiöst men realistiskt” kallade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso paketet. Hårda förhandlingar föregick beslutet, som också uppmanar EU-länderna att satsa mer på förnyelsebar energi, med målet att ynka 27 procent av energiförbrukningen om sexton år ska komma från förnyelsebara källor.
Trots att målen är löjligt lågt satta är detta paket unikt. Inga andra stora ekonomier har visat hur de tänker minska sina utsläpp för att undvika att slå i taket för tvågradersmålet. Inför FN:s klimatförhandlingar i Paris nästa år ska alla länder och regioner presentera liknande planer.
Men EU:s mål har mötts av stark kritik. Miljörörelsen hade krävt minst en 55-procentig minskning, och ur vetenskaplig synvinkel bör EU skära bort minst 80 procent till 2030 – dubbelt så mycket! – för att undvika farligt höga nivåer av global uppvärmning. Det menar bland andra Kevin Anderson, ledande klimatforskare, i en intervju i tidskriften Nature.
Så varför så lågt satta mål när verkligheten kräver så mycket mer? Barrosos uttalande på presskonferensen om att paketet är ett ”äktenskap” mellan klimatåtgärder och ekonomisk konkurrenskraft ger en fingervisning. Stora företag som Philips väntade heller inte med högljudda protester om svårigheten att investera i EU framöver.
Lågt satta mål må vara det kortsiktigt bästa för företagande i EU – men kostnader för anpassning till en uppvärmd värld har bevisats vara långt högre än de åtgärder som behövs för att undvika dem.
Det kortsiktiga tänkandet och tillvaratagandet av företagens intressen verkar ha drivit EU till att mer eller mindre ge upp tanken på att undvika allt för farlig uppvärmning.
Om man i stället kunde lyssna på de bönder i Kalifornien som förlorar sitt levebröd i den värsta torkan på 150 år. Eller på de klimatflyktingar som fortfarande lever i slumstäder runt Kenyas huvudstad Nairobi efter att ha tvingats lämna sina uttorkade byar. Eller på de filippinier som fortfarande inte har hittat sina nära och kära efter den hittills starkaste stormen som uppmätts över land.
Då skulle uppfattningen om vad som är realistiskt och vad som är galen äventyrspolitik se annorlunda ut.
Shora Esmailian
Publicerad i Sydsvenskan 30 januari 2014.
Shora Esmailian 
Posted on 30 januari, 2014
0