Varför så tyst om Egypten?

Posted on 28 mars, 2014

0


DAGENS ARENA | Hade det varit lika tyst från västvärlden om liknande domar hade förkunnats under Mursis år vid makten?

Taxichauffören bromsar in varannan meter och de kvävande avgaserna sipprar in genom fönsterrutan. Är det någon gång du har ordentligt med tid att betrakta omgivningen i Kairo är det när du sitter fast i trafiken. Gatubarnen som försöker tjäna några kronor genom att tvätta bilarnas fönsterrutor, studenterna som kryssar fram över gatan, kvinnan som trugar vid ett försäljningsstånd, bonden som står intill sin vagn full med apelsiner.

Det var så här gatubilden såg ut i Egypten även under revolutionen 2011. Men en sak skiljer sig åt nu: vems bild som tittar ner på invånarna. På båda sidorna av den stora vägen som leder till tågstationen hänger stora porträtt på översten Abdul Fatah al Sisi. Intill, affischer fullspäckade med bilder på manliga ansikten. Men ingen tillhör något välkänt martyrporträtt. Högst upp i stora röda bokstäver står i stället ”Polisens och militärens martyrer från revolutionen den 25 januari”. Och plötsligt är inte avgaserna det som är det mest kvävande.

Under måndagen dömdes 529 anhängare till Muslimska brödraskapet till döden här i Egypten. Rättegången hölls i staden Minya och var avklarad på två dagar; många dömdes i sin frånvaro. De var misstänkta för att, efter militärkuppen mot den före detta presidenten Muhammed Mursi i somras, ha satt kyrkor i brand och attackerat stadens polisstation som hämnd för massakern på Mursi-anhängare i Kairo. Den mest omfattade kollektiva dödsdom som någonsin har utfärdats, skriver Amnesty. Man får antagligen gräva rätt långt tillbaka i historien för att hitta ett liknande fall.

Att politiska fångar och oppositionella massavrättas av diktaturer är inget nytt; Iran och Chile är exempel inte så långt tillbaka i tiden. Men diktaturer tenderar att smussla med det, försöka sopa det under mattan.
Det unika i Egyptens fall är att en del av statsapparaten – i detta fall rättsväsendet – offentligt och öppet utfärdar denna kollektiva bestraffning utan att blinka.

Dagen innan dödsdomarna släpptes den välkända twittraren och vänsteraktivisten Alaa Abdel Fattah mot borgen efter flera månader i fängelse – en smula från militärstyrets bord som skulle tysta kritik. Tre dagar senare inleddes en ny massrättegång, den här gången mot ytterliga 683 anhängare av Muslimska brödraskapet, inklusive rörelsens ledare Muhammad Badie.

Rättegångarna avlöser varandra och landets fängelser är överfulla. Enligt officiella siffror sitter över 16 000 aktivister i fängelse sedan kuppen i juli förra året, en absolut överväldigande majoritet just anhängare av Muslimska brödraskapet. Utsmugglade videoklipp och vittnesmål visar på trånga celler, tortyr och vidriga förhållanden.

Dödsdomarna kommer med sannolikt inte att genomföras utan omvandlas till långa fängelsestraff. Och antagligen har inte militären haft något direkt med domarna att göra. Men de är otvivelaktigt en del av militärens besinningslösa repression mot vänster- och liberala aktivister, men framför allt mot alla dem som misstänks sympatisera med Muslimska brödraskapet. Vad domarna dock pekar på är hur ”den djupa staten” som Mubarak lämnade efter sig har ett fastare grepp om Egypten än någonsin.

Frågan är varför omvärldens ramaskri lyser med sin frånvaro. Hade det verkligen varit så här tyst i Väst – inte minst från USA, som är den egyptiska militärens största bidragsgivare – om liknande domar hade förkunnats under Mursis år vid makten? Och var är liberalernas och vänsterns ilska? Hur var det med det eviga löftet om beredskap att dö för någon annans rätt till sin åsikt?

Det som nu sker i Egypten är ett lackmustest på allmängiltigheten i talet om mänskliga rättigheter.

Shora Esmailian

Publicerad på Dagens Arena den 28 mars 2014.

Advertisements