Kinas utsläpp är också dina

OMVÄRLDEN | Fem trappsteg högre än marknivå. Så har Naguib byggt sitt gråa hus med gröna jalusier. Vinterstormarna leder numera till översvämningar och det är säkrast att ha huset lite upphöjt. Bar el-Bahri, byn där Naguib bor med sin familj, ligger granne med Medelhavet i norra Egypten.

I december 2010, en månad innan den egyptiska revolutionen, drog den starkaste vinterstormen byborna kunde minnas in över norra Nildeltat. Med sig förde den saltvatten från Medelhavet som lade sig som ett arsenikvitt saltlager över den annars så bördiga marken.

Skördar förstördes och inkomster gick förlorade. I Bar el-Bahri sköljde vattnet in i de flesta hus, men Naguib, som hade höjt grunden ett snäpp, kunde öppna sitt hem för grannar som flydde undan vattenmassorna. I över två veckor var de fast i huset utan elektricitet.

Familjen, som helt och hållet lever på fiske, har sedan några år börjat känna av det förändrade klimatet: ”Vi är påverkade av vädret. Havet stiger samtidigt som stormarna blir starkare. Sanddynerna brukade skydda oss, men numera når vågorna ända hit. Vi behöver bättre skydd mot havet”, säger Naguib.

Även fångsten har blivit mindre, vissa fiskarter har försvunnit. Framtiden är så oviss att många yngre fiskare börjat fly landet i båtar över Medelhavet, i hopp om en bättre framtid i Europa. Naguib tar yngsta sonen i sin famn och kittlar honom busigt – men han kommer inte att kunna garantera honom en framtid på den plats där släkten levt i generationer.

Hur långt sträcker sig din utsläppsskugga? Om du är en genomsnittlig svensk släpper du ut mer än tio ton växthusgaser. Låter det högt? Det är det. I vanliga fall är vi vana att höra att svenskar inte släpper ut särskilt mycket, att vi är ett föregångsland, att våra utsläpp har minskat drastiskt sedan 1990. Statsminister Fredrik Reinfeldt framhåller ofta stolt att de svenska utsläppen har minskat med en femtedel sedan dess och att vi har hittat den heliga gralen: fortsatt ekonomisk tillväxt utan ökande klimatpåverkan.

Men det är dags att vi avlivar den framgångsmyten. För i verkligheten minskar inte Sverige sina utsläpp – vi har i stället börjat lägga över dem på andra länder, i synnerhet Kina. Om man räknar de utsläpp vår ekonomi orsakar, inklusive de varor vi konsumerar och de resor vi gör, visar siffror från bland annat Naturvårdsverket att hela 60 procent sker i utlandet. De varuberg som globaliseringen för in till Sverige har en lång skugga av utsläpp, som sker i Kina eller Indien eller Polen, för att svenska konsumenter ska kunna njuta frukterna. Reinfeldt vill bara räkna med de fyra ton en genomsnittssvensk släpper ut här hemma – som om vår ekonomi var isolerad från omvärlden!

Centrum och periferi, nord och syd, i-land och u-land – världen har ofta delats in i två sfärer av utveckling. Numera är det bättre att dela den i tre. En sfär importerar konsumtionsvaror och orsakar en överväldigande del av världens utsläpp (länder av Sveriges typ); en annan producerar varor och exporterar utsläpp (länder som Kina); en tredje varken producerar eller konsumerar utsläpp, men drabbas hårdast av konsekvenserna (länder i Egyptens division).

I grova drag är det så den varmare världsordningens pyramid ser ut. Den är orättvisare än någonsin. De högst upp – storkonsumenterna – är också bäst rustade: så har ett land som Nederländerna långt bättre förutsättningar att värna sina kuster mot ett stigande hav än Egypten. Utsläppsansvar och anpassningsförmåga koncentreras i toppen.

Vid botten finns sådana som Naguib och hans familj. Över det egyptiska fattigdomsstrecket står solen högt, inga utsläppsskuggor sträcker sig till andra sidan klotet. Invånarna i Bar el-Bahri lever på den lilla fisk lagunerna och havet fortfarande ger och orsakar minimala utsläpp. Men det är de som får betala notan för den konsumtionsfest andra har ställt till med.

Det är hög tid att vi i Sverige erkänner var i den varmare världsordningen vi befinner oss och tar ansvar för det.

Shora Esmailian

Journalist, författare till boken Ur askan och just nu student i Egypten.

Publicerad i Omvärlden nr 3:2014.