Marschen från Tahrir har nått vägs ände

Posted on 2 maj, 2014

0


Abdullah o omarDAGENS ETC | Nästan exakt två år har gått sedan jag träffade dem senast. Pappan i familjen, Nabil, står och vinkar in bilen. Deras mark som ligger i norra Nildeltat i Egypten, granne med Medelhavet och hotad av havsnivåhöjningen, är inte alltid lätt att hitta från motorvägen.

Blygt tittar yngsta sonen Omar, nu 7 år, fram medan hans storebror Abdullah, 13, artigt sträcker fram handen för att hälsa. Snart ansluter sig även mamma Samah och de 17-åriga tvillingdöttrarna Mayada och Ghada. Återseendet är kärt; vi har mycket att tala om.

Det är den 21 april och egyptierna firar att våren kommit med högtiden Sham al-Nasim. Som traditionen bjuder dukar Samah fram fisk och delar ut bröd till alla familjemedlemmar som hugger in. Medan vi sitter på den lena sanden under palmträden, som erbjuder välbehövlig skugga, slås jag av hur lite barnen har växt sedan jag träffade dem senast. Första gången jag mötte familjen var några månader efter revolutionen våren 2011. Då var Omar 4 år och Abdullah 10. Sedan dess borde de ha skjutit i höjden, men de är sig lika, både på bredden och höjden.

Mycket tycks ha hänt i Egypten under de senaste tre åren, men vid en närmare titt är det mesta sig likt. Fortfarande lever 40 procent av egyptierna under fattigdomssträcket med mindre än två dollar om dagen att röra sig med. Den officiella arbetslösheten ligger på 13 procent – den verkliga siffran tros vara minst dubbelt så hög – mellan 12 och 20 miljoner egyptier lever i kåkstäder, och i det offentliga rummet flyttar den informella sektorn – de allestädes närvarande gatuförsäljarna – fram sina positioner i människors desperata försök att överleva. I början av året avlöste strejker varandra med krav på minimilön. Bränslepriserna är höga, samtidigt som strömmen går en eller flera gånger om dagen. De missförhållanden som en gång ledde till revolutionen är lika brännande aktuella i dag.

De två små framdukande fiskarna och Omar och Abdullahs uppenbart undernärda kost är smärtsamma påminnelser om det status quo som råder i Egypten. Varken bröd, frihet eller social jämlikhet – de tre krav egyptierna så enträget basunerade ut under revolutionens år – har infunnit sig.

Men är nederlaget för den egyptiska revolutionen så mycket för oss i Sverige att bry sig om? Svaret är självfallet ja. Sedan cykeln av horisontellt organiserade gatuprotester tog fart i Seattle 1999 har ingen revolution så stor som den på Tahrirtorget ägt rum, med just den formen. Är det någonstans dagens vänster bör dra lärdomar är det från Egypten.

Efter läsning och samtal med egyptiska aktivister verkar dock inte ens vänstern här idka särskilt mycket självkritik, trots det senaste årets otaliga massaker, dödsdomar som utdelas på löpande band, fängslanden av anhängare till Muslimska brödraskapet såväl som liberaler och socialister. I stället står de handfallna inför presidentvalet i maj vars vinnare – general Abdul Fatah al Sisi – är korad sedan länge.

Redan för tre år sedan myntade den iranske sociologen Asef Bayat, som i många år studerat Egyptens gräsrotspolitik, begreppet ”refo-lution”. Revolutionen blev aldrig fulländad, rev aldrig ner den gamla staten, hade ingen organisation för att tvinga igenom sina krav – bland annat för att de unga aktivisterna, i linje med tidsandan, helt enkelt inte var intresserade av att ta makten. De lyckades förvisso störta inte bara en, utan två presidenter, men förlitade sig både 2011 och 2013 på att armén skulle plocka bort den ogillade presidenten. Som Bayat påpekar sitter basen för den gamla regimen – armén – ännu vid makten. Så går det, menar han, när revolutionärerna själva inte vill ta den, av rädsla för att befläcka sig.

General Sisi är kontrarevolutionens ansikte: vägs ände för marschen från Tahrir. Trots försök att framställa sig själv som en landsfader á la Gamal Abdel Nasser kommer han knappast genomföra sociala förändringar, så som Nasser en gång gjorde. Att döma av Sisis uttalanden lär han fortsätta den inslagna vägen, med nyliberal ekonomisk politik utan omfördelningar av landets resurser: inga åternationaliserade företag, inga löner som människor kan leva på, ingen jordreform.

Nabil har funderat på att sälja sin lilla markplätt, som knappt kan försörja familjen. Han gör upp en eld för att koka te och skruvar lätt på sig när den förra presidenten, brödraskapets Muhammed Morsi, kommer på tal: han var kanske ingen bra ledare, men han var inte en dålig människa heller, menar Nabil. Samah är fastare i sin ton och menar att det var tur att Morsi avsattes, men hon vet inte vem hon ska rösta på i vårens val. Sisi känner hon sig främmande inför; precis som för tre år sedan har familjen fler frågor om utvecklingen i landet än starka åsikter.

Trots en av de största revolutionerna i modern tid – som en gång gav Samah och Nabil hopp om att deras barn skulle få ett bättre liv än deras eget som fattiga bönder – tycks deras delaktighet i den politiska processen inte ha djupnat: generalerna och politikerna i Kairo rör sig lika högt över deras huvuden som förr. Tahrir byggde aldrig någon mekanism som kunde föra deras intressen in i maktens centrum. Revolutionens viktigaste uppgift lämnades orörd. Tills vidare är det mager fisk och dyrt bröd som gäller.

• BÄST JUST NU: Den antifascistiska kampens återuppståndelse i Sverige.

• SÄMST JUST NU: Kontrarevolutionerna i arabvärlden.

Shora Esmailian

Publicerad i Dagens ETC 2 maj 2014.  

Advertisements