SYDSVENSKAN KULTUR | Det finns en fråga som så gott som dagligen maler någonstans i mellangärdet i den rika delen av Europa. Jag talar om kampen mot tiggare och tiggeri – eller hetsen, om en hellre föredrar det.
Här i Sverige vill SD och diverse tyckare kriminalisera företeelsen, i Norge införs förbud nästa år, i Danmark råder redan förbud, flera städer i Storbritannien har antingen infört eller är i färd med att införa förbud mot människor som ber andra människor om pengar.
Hade vi levt för några årtionden sedan – före den nyliberala vågen över västvärlden – hade kanske trenden sett annorlunda ut. Då hade kommuner inte satt in polisstyrkor för att mota bort hemlösa och tiggare. Medborgare hade inte tagit sig rätten att skära sönder tält tillhörande samma personer och stadsplanerare hade inte lagt timmar på att hitta den perfekta lutningen på parkbänkar som förhindrar folk att sova på dem. Då hade tiggeri setts som en brist hos samhället – inte hos den vanartiga individen eller folkgruppen – och bekämpats som annan fattigdom. Men vi lever i de lutande bänkarnas tid.
Shora Esmailian
Publicerad i Sydsvenskan den 19 juli 2014.
Shora Esmailian 
supervalar14
31 augusti, 2014
Varifrån kommer denna aversion mot tiggarna? Varför är ‘folk’ så arga? Vem är det som blir arg?