Nyårsfirande mot fanatismen

SYDSVENSKAN KULTUR | Sent i går kväll inträdde det persiska nyåret Nooroz. Shora Esmailian beskriver hur firandet av den sekulära högtiden mer än någonsin är en motståndshandling.

”Det hette haftshin från början”, säger en släkting självsäkert och fortsätter: ”Det var inte förrän senare, när islam kom, som det ändrade namn till haftsin”. Hon syftar på det bord vi dukar fram inför det persiska nyåret Norooz som ska innehålla sju saker från naturen som börjar med bokstaven ”s”. Haft är det persiska ordet för sju och sin indikerar bokstaven ”s”.

”Vin, sharab på persiska, börjar ju inte på bokstaven s, utan på bokstaven
sh”, fortsätter hon bestämt. Jag googlar utan resultat efter källor som kan bekräfta hennes stolthet över att iraniernas allra största högtid inte har något att göra med islam över huvud taget.

Man tror att Norooz – bokstavligt översatt: ny dag – har firats i 3 000 år. På vårdagjämningen infaller det nya året för miljontals människor ibland annat Iran, Afghanistan, Pakistan, Tadjikistan och Uzbekistan. Till skillnad från nyår här i Sverige, där den abstrakta tiden regerar, blir det aldrig nytt år på samma tid: först när jorden har vandrat runt solen exakt ett helt varv är det dags att säga gott nytt år, vilket vi gjorde i går kväll klockan 23.45.11. Då började år 1394 i Iran. Där är Norooz en nationell helgdag med stängda skolor och röda dagar som sträcker sig över två veckor. Ironiskt nog är den islamiska republikens största högtid en sekulär sådan.

Oavsett etnicitet och religion välkomnar människor vårens ankomst och det nya året: shiamuslimer, sunnimuslimer, kristna såväl som judar firar och så även kurder, azerier, lorer, balucher och andra minoriteter. Men innan själva nyåret, på årets sista tisdagskväll, hoppar vi över eldar på det så kallade chaharshanbe sori för att symboliskt lägga otur och motgångar från föregående år bakom oss. När vi hoppar över elden ropar vi ”Zardie man az to, sorkhie to az man” som betyder ungefär ”må min sjukliga blekhet bli din och din röda glöd bli min”. Med våren kommer nytt liv.

Högtidens dyrkan av elden och solen är influenser från världens första monoteistiska religion zoroastrismen, men utöver det har ingen religion påverkat Norooz och dess traditioner i någon större utsträckning. I Iran lägger religiösa familjer även en Koran på sin Haftsin, men nästan så gott som alla iranier lägger också Hafezs poesisamling bland äpplet (sib), vitlöken (sir), vinägern (serke) och de övriga sakerna som börjar på ”s”.

Norooz har jag alltid kopplat samman med glädjens tid. Minnena från barndomens Iran där skollovet var långt och härligt, hela släkten samlades, presenter delades ut och huset fylldes av väldoftande blommor. Kanske också för att festen alltid var just så inkluderande – alla mina klasskamrater firade ju Norooz.

Även om min släktings stolthet över det ickeislamiska Norooz grundar sig i en lätt överdriven beröringsskräck med islam – en följd av erfarenheten efter revolutionen 1979 – finns det en charm i att högtiden är så sekulär och inkluderande. Särskilt i dessa dagar.

Norooz hör till precis den typ av aktiviteter som terrorgruppen IS vill se försvinna från Mellanöstern. Varje familj som firar högtiden reser en liten barrikad mot IS mordiska vision om en region stöpt i en enda svart färg.

De sju framdukade tingen på s, eldarna, gåvorna och l yckönskningarna manifesterar just det uråldriga arv – längre än någon wahhabit kan räkna – som ISmarodörerna försöker slå sönder var de än drar fram.  Det behövs mer av den varan. För Mellanöstern är, oavsett vad IS tror, en blomsterkrans av folkgrupper och religioner. Låt oss hoppas att det här året blir bättre än det förra för dem alla.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 21 mars 2015.