Avtalet väcker hoppet om en ny iransk vår

Posted on 10 april, 2015

0


Tehran_AzadiDAGENS ETC | Efter ett av de längsta diplomatiska maratonloppen i modern tid har ärkefienderna Iran och USA kunnat enas.

”Det här ger hopp”. Så säger 34-årige Ali till brittiska The Guardian. Han är exalterad över det avtal som Iran slöt med de så kallade 5+1-länderna – USA, Frankrike, Storbritannien, Kina, Ryssland och Tyskland – i förra veckan i schweiziska Lausanne. Få vågade tro på framgångsrika resultat, men så kom beskedet på trettondagen av det persiska nyåret. Tutandes, ropandes och skrattandes firade folk i Iran beskedet.

Vad förhandlarna kom fram till? Att de sanktioner som under de senaste nio åren har slagit allt hårdare mot miljontals iranier kommer att lyftas, i utbyte mot orubbliga garantier för att Iran inte utvecklar kärnvapen, utan använder sitt – krympta – kärnenergiprogram endast i fredligt syfte. Antalet centrifuger för anrikning av uran ska minskas så kraftigt att om Iran skulle få för sig för att skaffa kärnvapen ska det ta minst ett år för dem att nå det. Dessutom ska FN-inspektörer släppas in i landet med jämna mellanrum.

Efter 18 månaders förhandlingar – ett av de längsta diplomatiska maratonloppen i modern tid – har alltså ärkefienderna Iran och USA kunnat enas. Länderna har knappast blivit bästa kompisar, men närmat sig varandra en aning för första gången sedan den iranska revolutionen 1979, då den USA-vänlige Shahen störtades.

Avtalets detaljer är ännu inte skrivna. I slutet av juni ska det slutgiltiga kontraktet stå klart och mycket kan fortfarande gå fel. Ändå är detta hoppingivande. En majoritet av iranierna lade sommaren 2013 sin röst på just den presidentkandidat – Hassan Rohani – som lovade att förbättra relationerna med väst. ”Det var som om någon hade blockerat mina luftvägar, men nu kan jag andas. Alla är glada, vi har väntat på detta alldeles för länge”, fortsätter Ali. Glädjetjut som hans har sedan avtalet slöts hörts från iranier såväl i som utanför landet: när väl sanktionerna lyfts kommer det att blir lättare att andas, att leva.

För allt sedan kriget mot Irak 2003 har USA och Israel riktat sina vapen mot Iran. Högljudda hot har avlösts av nya ekonomiska strypgrepp och isolering. Exiliranier har inte kunnat skicka pengar till sina släktingar inne i landet, inrikesflyg har kraschat på grund av brist på reservdelar till flygplanen; industrierna har saktat ner och arbetslösheten gått upp. Inflationen har ätit alla besparingar, matpriser har skjutit i höjden.

Det finns de som vill behålla detta status quo av långsam kvävning. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu som i över 20 år hetsat om militära interventioner mot Iran har – surprise – kallat avtalet ett hot mot staten Israels överlevnad. Å andra sidan har iranska konservativa politiker också motsatt sig förhandlingarna, medan republikanska senatorer i USA har försökt stressa fram ytterligare sanktioner. Ultrareaktionära krafter i alla läger gör nu allt för att skjuta överenskommelsen i sank. Men för ögonblicket tycks det som att Israel är den enda stat de kontrollerar fullt ut, medan USA och Iran för tillfället styrs av en smula mer sansade politiker.

Med Bush vid rodret i Washington och Ahmadinejad i Teheran hade eskaleringen och upprustningen med största sannolikhet fortsatt: något avtal av den här typen hade inte tillkommit. Presidentvalen går till på väldigt olika sätt i USA och Iran men Lausanne visar att det faktiskt kan spela roll vem som vinner valen. Obama och Rohani förtjänar ton av kritik för allt mellan himmel och ord – men här måste man ge dem ett erkännande.

Förutom hopp kan avtalet vara ett första steg mot en minskning av spänningarna i regionen. I en så dyster region – för att inte säga katastrofzon – som Mellanöstern är det minst sagt välbehövligt. Eller som den amerikanska utrikespolitiska kommentatorn Phyllis Bennis uttryckte det i Foreign Policy In Focus: ”Förhandlarna i Lausanne, Schweiz, har just vunnit en stor seger för diplomati över krig.”

Inte minst viktigt kan detta öka handlingsutrymmet för arbetar-, kvinno-, studentrörelsen, den gröna rörelsen och andra progressiva krafter i Iran. Under de senaste åren har regimen kväst minsta missnöjesyttring, vare sig det har handlat om en strejk på en fabrik, studenters slagord under fredagsbönen eller feministers insamlande av underskrifter för en ändring av familjelagstiftningen, med ett enkelt argument i bakfickan: Ni går västs ärenden. Ni bistår den makt som belägrar oss, ni undergräver Iran i tider av isolering och krigshot. Med den motiveringen har tusentals aktivister och journalister fängslats, avrättats och försvunnit. Men om avtalet skrivs på i sin helhet i sommar kan aktivister se regimens bästa argument mot dem försvinna och i stället för att oroa sig för amerikanska bomber blicka framåt, diskutera, organisera och, i bästa fall, inleda en ny iransk vår. Redan nu har Lausanne-avtalet satt hoppet i rullning.

Shora Esmailian

Publicerad i Dagens ETC den 10 april 2015.

Annonser