SYDSVENSKAN KULTUR | Du slängs rakt in i Kairos kaos. Till grannarna som bråkar högt och ljudligt utan att bry sig om vem som hör. Till trafiken som sällan flyter framåt.Till trafikpoliserna som jävlas med alla. Till frustrationen som vilar tungt över ett samhälle i förfall.
För även om Ahmad al-Aidys debutroman ”Att vara Abbas al-Abd” kom ut redan 2003 känns mycket igen i det efterrevolutionära, nedbrutna, besvikna Egypten. Kanske är det därför bokförlaget Tranan väljer att ge ut den just i år, när militärdiktaturens järngrepp om landet är fulländat fyra år efter den arabiska våren.
Huvudpersonen och berättarrösten Awni är en rastlös ung man, alienerad från det mesta i livet och samhället. Förutom att han lider av diverse fobier knaprar han olika lugnande och antidepressiva medel. Med jämna mellanrum radar han upp mer eller mindre fantasifulla diagnoser, som för att lugna sig själv: dementofobi, decidofobi, epistomofobi, doxofobi, hypagiafobi…
Under en gruppterapisession träffar han den bestämde och dominante Abbas al-Abd som får honom att gå på två blinddejter. Det visar sig att båda träffarna är bestämda på två våningar i ett och samma kafé; båda kvinnorna heter Hind och dessutom tror de att de ska träffa Abbas al-Abd som de tidigare kommunicerat med. Scenerna växlar sedan mellan Awnis absurda dejter och inblickar i hans tidigare liv, där han bland annat torterats av sin farbror, en känd psykiater.
Historiens rörighet blir inte behjälpt av att texten växlar mellan vanliga meningar, kursiveringar, plötsliga versaler och upprepningar av ett och samma ord. ”Att vara Abbas al-Abd” är en av de första romanerna från 00-talets egyptiska författargeneration, den som ville göra uppror mot den högtraviga klassiska arabiskan och experimentera med uppbrutna formspråk.
Men samtidigt, som översättaren Jonathan Morén påpekar i efter-ordet: är du inte från författarens klass, generation och stad finns det referenser i boken du inte förstår.
Romanen revolterar dock, bland annat genom den totala fragmentiseringen av texten och de ständiga referenserna till amerikansk populärkultur som tv-serien ”Vänner” och Gudfadern-filmerna. Den är långt ifrån Naguib Mahfouzs traditionella berättande eller Alaa al-Aswanys lättflytande historier.
Men det är inte så mycket hypermodernismen som stör läsningen, utan den underliggande misogynin som man som läsare aldrig riktigt förstår: är den ironisk eller uppriktigt? Vill författaren återspegla de nedsättande attityder som riktas mot kvinnor i det egyptiska samhället eller bidrar han till dem, genom Awnis och Abbas nedlåtande förhållningssätt till kvinnor?
Det faktum att vartenda kapitel börjar med meningen ”Tro inte på henne”, följt av en beskrivning om hur kvinnan kommer att såra berättarrösten, tyder tyvärr på det senare. Så är ju också sexismen en av Egyptens mest påtagliga samhällssjukdomar, ett gift som förpestar i synnerhet Kairos offentliga rum. Men ”Att vara Abbas al-Abd” ger främst en inblick i den förtvivlan och desperation som åter regerar Egypten.
Shora Esmailian
Publicerad i Sydsvenskan den 6 juli 2015.
Shora Esmailian 
Posted on 6 juli, 2015
0