Var är (S)olidariteten med Grekland?

Posted on 10 juli, 2015

0


Olof_Palme_statsminister,_tidigt_70-talDAGENS ETC | Socialdemokratiska partier har hållit avstånd från allt som kan likna stöd till Aten. Det de inte tar med i beräkningen är hur skadlig denna benhårda lojalitet med nyliberalismen är för socialdemokraternas eget projekt.

”Svensk socialdemokrati har efter måttet av sin förmåga ställt oss på de fattigas och förtrycktas sida i deras kamp för frigörelse. Så mycket står klart: Med en borgerlig regering hade bilden av Sverige ute i världen varit en helt annan. Sveriges ansikte mot världen skall präglas av medmänsklighet och solidaritet.”

Är det möjligtvis statsminister Stefan Löfven som talar om sitt stöd till grekerna i dessa ödesdagar? Eller kan det vara finansministern Magdalena Andersson som passionerat hejar på den första allvarliga utmaningen mot Europas borgerlighet på decennier?

Om det ändå vore så väl. Citatet ovan är från Olof Palme när han 1976 diskuterade vikten av solidaritet med de människor som levde under apartheid i södra Afrika. Att ställa sig på de förtrycktas sida, att bedriva en politik som präglas av solidaritet, att representera en annan bild i världen än borgerlighetens är nu, dessvärre, ett minne blott för det socialdemokratiska partiet. Annars skulle inte Löfven som en hackad skiva upprepa hur viktigt det är med ”ordning och reda på finanserna”. Och Andersson skulle inte lägga skulden för den avgrundsdjupa kris Grekland befinner sig i på grekerna själva.

Men den svenska socialdemokratin är inte ensam i sitt fatala misslyckande att knyta näven tillsammans med grekerna. Med tanke på den närmast koloniala behandling Grekland fått utstå från trojkan – Europeiska unionen, Europeiska centralbanken och Internationella valutafonden – är den nästan totala avsaknaden av solidaritet från socialdemokratiska partier i Europa slående, men också talande för de senaste 30 årens högervridning.

Ett typiskt exempel är EU-parlamentets president, tyske Martin Schulz. Fram tills nyligen var han ordförande för den socialdemokratiska gruppen i EU-parlamentet, men nu vill han se en teknokratregering ersätta den demokratiskt valda Syriza-regeringen. Så sent som i förra veckan anklagade han Greklands premiärminister Alexis Tsipras för att ”manipulera det grekiska folket”. Hans kamrater i SPD hemma i Tyskland har stoltserat med sitt stöd till Angela Merkel och hennes vägran att gå med på skuldlättnader.

Sammantaget har socialdemokratiska partier hållit avstånd från allt som kan likna stöd till Aten. Det de inte tar med i beräkningen är hur skadlig denna benhårda lojalitet med nyliberalismen är för socialdemokraternas eget projekt. Europas sossar tycks tvångsmässigt upprepa Pasoks självmordspolitik: så länge man förbinder sig att försvara finanskapitalets intressen som den allt överordnade principen kommer man att förlora väljare, medlemmar, allt vad folklig bas heter. Det är det öde Europas socialdemokrater – från Sverige till Frankrike till Spanien – med en närmast freudiansk dödsdrift arbetar för att uppnå. Den grekiska socialdemokratins utplåning återspeglas i den europeiska socialdemokratins svek mot Grekland, men inte alla länder har ett Syriza att fylla tomrummet med – i stället är det oftast extremhögern som växer.

Syriza har nu kanaliserat den folkliga revolten mot ständig nedskärningspolitik; vi får hoppas att Tsipras och hans regering nu står fast och inte säljer ut folkviljan även de. På tur står sedan Podemos när spanjorerna går till val. Kanske kan så vänstern spridas genom Europa, inte som en prärieeld men väl som en växande glöd. Att europeisk socialdemokrati ser detta som ett större hot än den nyliberala agendan är tragiskt. Om den över huvud taget vill överleva i den permanenta krisens Europa måste den välja en annan väg, tillbaka till sina rötter och så framåt igen. För de svenska sossar som ligger på Juholtnivåer kunde lite solidaritet med Grekland vara ett första steg.

Shora Esmailian

Publicerad i Dagens ETC den 10 juli 2015.

Annonser