”Hoppet har återvänt till Iran”

Posted on 19 juli, 2015

0


Foto: Shahram SharifSYDSVENSKAN KULTUR | Det är som att komma till en annan värld. Så har det alltid varit – samma sak upplevde jag som barn när jag och min mamma åkte på bilsemester norrut. Att lämna Teherans buller, trafikkaos och giftmoln bakom sig och åka in i den nordvästra provinsen Gilan är lite som att komma till paradiset.

Det är bara några timmars bilfärd norrut från Irans huvudstad till de täta, lummiga skogarna, de blanka risfälten som speglar regnfyllda moln, vindarna från Kaspiska havet som slår emot en. Det var i Gilans bergsterräng som vänstergruppen Fedayin inledde sin gerillakamp mot Shahen 1971. Provinshuvudstadens Rashts invånare har alltid haft ryktet om sig som lite mer kulturella, liberala och framåtsträvande än andra iranier. De stående skämten om lössläppta kvinnor från Rasht bottnar i att kvinnor i staden historiskt tagit sig större friheter i livet.

Året är 2004. Mahmoud Ahmadinejad har inte hunnit bli president och krigshoten från USA och Israel har inte blivit så högljudda som de snart ska bli. Kvinnorörelsen befinner sig på sin kulmen och arbetarrörelsen sprider sig för första gången sedan revolutionen 1979, men dess främsta aktivister måste organisera sig under jorden. Varken yttrande- eller mötesfrihet råder i den islamiska republiken och att vara fackligt aktiv i annat än den statligt kontrollerade fackföreningen kan leda till fängelsestraff eller värre. Därför är det säkrats att träffa aktivisterna när mörkret har fallit över Rasht. Ingenjören ”Mohammed” och arbetaren ”Bahram” berättar för oss om miljonärsmullorna som köper upp och driver företag i botten för att kunna sälja vidare marken. Resultatet: arbetslösa kvinnor och män.

Korrupta iranska politiker och mullor var redan på god väg att förstöra landets ekonomi för egen vinnings skull, men de FN-sanktioner som efter amerikanska påtryckningar infördes 2006 och sedan trappades upp har haft ödesdigra konsekvenser. Särskilt under de tre senaste åren, när arbetslösheten skjutit i höjden, tillgången till mediciner varit begränsad – importen av mediciner har sjunkit med minst trettio procent – inflationen ätit upp besparingar och fattigdomen ökat markant. Just därför var tisdagens besked om ett avtal mellan Iran och de så kallade 5+1-länderna – USA, Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Ryssland och Kina – så glädjande. Efter drygt 22 månaders förhandlingar kommer sanktioner mot Iran att lyftas, i utbyte mot att landets kärnteknologiska program blir lika transparant som cellofan.

Många iranier kastade sig genast ut på gatorna för att fira; ”Seger utan krig”, ”Solen sken starkare”, ”Ett värdigt avtal”, ”Grattis till segern” var några förstasidesrubriker på landets dagstidningar. Hoppet har återvänt till Iran. Förutom att slopade sanktioner kommer att underlätta för många rent privatekonomiskt kan demokratirörelser – student-, kvinno-, arbetar- och gröna rörelsen – vädra morgonluft igen. Regimen har effektivt använt sanktionerna som snara på alla som vill ifrågasätta landets styre; anklagelser om att löpa fiendens ärenden har varit vanliga. Om det yttre strypgreppet släpper kan det inre lossa också, och iranierna våga sig ut på gatorna igen.

Hoppet är som bekant det sista som lämnar människan. Ändå har det varit en bristvara i ett land som för 35 år sedan försökte slå sig fritt från Shahens diktatur bara för att hamna i klorna på islamisten Khomeini. Det hopp som nu spirar kan liknas vid det som många kände när det åtta år långa kriget mot Irak tog slut 1988, ett hopp som speglades i filmer som ”Bashu” – en av de mest anmärkningsvärda iranska filmerna någonsin. Den visades för första gången 1989 och handlar om en liten pojke som flyr den sydliga och svårt krigsdrabbade provinsen Khuzestan till Gilan där han efter mycket om och men välkomnas in i familjen av en bondekvinna (fantastiskt skildrad av iranier-svenskan Susan Taslimi).

I och med avtalet kanske även invånarna i Teheran kan andas lättare.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 19 juli 2015.

 

Advertisements
Posted in: Analys, Iran, Utrikes