Upp som en sol

Posted on 25 juli, 2015

1


Skärmavbild 2015-07-25 kl. 23.18.00SYDSVENSKAN KULTUR | När grekerna röstade nej och Tsipras ändå sa ja: Vem i den nya vänstern kan man lita på? Shora Esmailian söker svaret i den första av två artiklar om rörelserna som fick vänsterhjärtan att bulta av hopp.

Det är slutet av januari, en grådaskig och slaskig månad i norra Europa, men en tid när solen tycks gå upp i söder. Några dagar återstår till det grekiska parlamentsvalet. Alla opinionssiffror pekar på att vänsterpartiet Syriza kommer att bli störst i ett land som slitits sönder av en ständigt eskalerande kris. På en scen i Aten håller Syriza ett av sina sista valmöten; partiledaren Alexis Tsipras bjuder upp Pablo Iglesias, ledaren för spanska Podemos, ett ungt vänsterparti som bara ett halvår efter sitt bildande kammade hem fem platser i EU-parlamentet. De kramas mot en röd fond, ackompanjerade av tonerna till Leonardo Cohens ”First we take Manhattan, then we take Berlin”: siktet är inställt på att erövra EU:s bastioner. Publiken skanderar ”Syriza, Podemos, venceremos” – Syriza, Podemos, vi segrar – medan de båda ledarna höjer sina knutna nävar och ler. Rysningar går genom kroppar även långt från Aten. I tidskriften Arena har Nina Björk beskrivit det som att hon ”fick en klump av tårar i min hals. De bröt ut våldsamt, överrumplande. Det slog mig: hopp. Jag kände hopp.”

En vecka efter Syrizas valseger i januari kan samma slagord: ”Syriza, Podemos, venceremos”, höras i den smockfulla Z-salen på ABF-huset i Stockholm. Hundratals personer sjunger ut samma hopp som fick Björk att fälla tårar: för första gången sedan murens fall styrs ett europeiskt land av den radikala vänstern. Kanske följer Spanien exemplet senare under året, och var ska det då sluta? Vågen måste röra sig norrut. På ABF-huset hålls Rött Forum, arrangerat av det lilla Socialistiska Partiet, och företrädare för såväl Syriza som Podemos frammanar ett kollektivt rus som för tankarna till ett väckelsemöte. Nu, äntligen, har vår tid kommit.

Ett halvår senare, under en ovanligt kall svensk julivecka, ordnas uppföljaren Rött Sommarforum. Ett 60-tal människor har samlats på en lägergård utanför Jönköping för att smida medan järnetfortfarande är varmt, inspirerade att på nytt diskutera den klassiska socialistiska frågan: Hur tar vi makten? Och vad gör vi när vi kommit dit? En av dem som leder diskussionerna är Kjell Östberg, professor i historia vid Södertörns högskola, författare till en hyllad Palmebiografi och redaktör för tidskriften Tidsignal, som just kommit ut med ett nummer om strategier för makt. Det finns, menar han, en väsentlig skillnad mellan den radikaliseringsvåg som pågick under 1960- och 70-talen och det vi nu kan se i södra Europa.

– Denna våg tar avstamp i en avgrundsdjup social och ekonomisk kris. Nu ser vi en reaktion mot den nyliberala ekonomi som resulterade i finanskrisen, en kris som vanligt folk fått betala priset för, medan bankerna har räddats. Människors levnadsstandard har på många håll sjunkit radikalt, säger Kjell Östberg.

Just detta har varit den nya vänsterns raison d’être: att spärra vägen för en skenande aggressiv kapitalism och, först och främst– överordnat allt annat – stoppa de eviga nedskärningarna. Det var med det uppdraget vänstern i Grekland och Spanien först växte sig stark på gator och torg och sedan rörde sig in i beslutsfattande organ. Och när Alexis Tsipras tidigare denna månad utlyste en folkomröstning om det senaste förhandlingsbudet från EU och uppmanade sitt folk att rösta nej var målet detsamma: Att hindra ytterligare en runda av välfärdsslakt. Syriza var ju det alternativ väljarna hade röstat fram i januari efter att ha tröttnat på den politik som försatt dem i ett akut nödläge, som utplånat en fjärdedel av deras ekonomi – den värsta depressionen ett rikt land upplevt i modern tid – drivit allt fler att leta mat i soporna, fått mer än tio tusen att begå självmord i desperation.

”Oxi”, ”nej”, stod det på plakat runt om i världen när människor ville visa sin solidaritet med grekerna. Känslan från januari återuppväcktes, och oxi segrade. Över 60 procent av grekerna sade nej. Men knappt hade segerruset lagt sig förrän Tsipras, redan morgonen efter omröstningen, kallade till sig representanter för ja-sidan – de som propagerat för ett nytt åtstramningspaket; de som hade pulvriserats av väljarna – och bad om en gemensam front i förhandlingarna med EU. Målet nu: Att till varje pris förhindra att Grekland åkte ur den monetära unionen.

Bara en vecka efter oxi-segern kom sedan Tsipras hem med ett åtstramningsprogram långt värre än något grekerna tidigare sett.

Pensionsåldern ska höjas till 67. Ett nytt varv av svepande nedskärningar väntar den grekiska ekonomin. Tillgångar på 50 miljarder ska säljas – i princip allt staten fortfarande äger, däribland hamnar och flygplatser. Redan nu planerar hamnarbetarfacket strejker mot att många kommer att förlora sina arbeten när nya arbetsgivare tar över. Just den politik som Tsipras gick till val på att inte fortsätta, inte mildra, utan stoppa.

Ljudet av ett kras hördes från Aten.

Regnet smattrar mot de små gula stugorna. Vädret har under större delen av Rött Sommarforum hållit i sig och tillåtit såväl barn som vuxna att bada och paddla i den glittrande Gårdssjön. Men denna dag hänger molnen tungt. Gäster från Spanien, Danmark och Grekland har bjudits in för att berätta om sin kamp, men på grund av den kris Syriza nu går igenom kan inte Dimosthenis Papadathos, medlem i partiets centralkommitté, infinna sig. Istället rings han upp och sätts på högtalartelefon. Han tillhör Tsipras parti i den koalition som kallas Syriza – alltså inte den vänsteropposition som för tillfället gör så mycket oväsen – men är likafullt djupt bitter över hur ledningen agerat. Det tycks vara något fel på Syrizas interndemokrati: över hälften av den 201 personer starka centralkommittén röstade mot det senaste memorandumet, men ändå har klicken runt Tsipras kört sitt eget race och hamrat igenom åtgärderna i parlamentet.

Under Papadathos föredrag är minerna sammanbitna, stämningen påminner inte alls om den på ABF-huset i vintras. Han talar om att folkomröstningen i Grekland var det närmaste ett klasskrig han kan minnas landet har kommit: statistiken visade entydigt att den grekiska arbetarklassen röstade nej, medan ja-sidan enbart segrade i de mest välbeställda områdena. Men sedan valde Syrizas ledning att låta vänstern lida ett fruktansvärt nederlag. En av Syrizas största brister, menar Papadathos, har varit att inte bygga upp några alternativa maktstrukturer under tiden som förhandlingarna pågick. Kanske hade en grexit inte varit lika otänkbart i det läget.

Och nu? Vad finns kvar av Syriza ett halvår efter jordskredssegern? Hur ska en vänster som signerar de nedskärningar som de lovat avbryta någonsin återfå folks förtroende? För Papadathos har striden skiftat karaktär: nu handlar det om att återta kontrollen över partiet. Syriza är på väg att avskaffa sig självt, om inte den centrala ledningen kan halas in och styras om i tid.
En kanske ännu skarpare kritik levereras av Stathis Kouvelakis, filosof vid Kings College i London, även han medlem i Syrizas centralkommitté. I en rad artiklar i Jacobin, en amerikansk nättidning som på kort tid blivit den nya vänsterns viktigaste arena, dömer han brutalt ut ledningens svek. Tsipras har, menar han, trampat på det grekiska folket och upphävt själva idén om politik, om att ta ansvar för ett val och stå fast vid ett beslut. När Tsipras återvände till Aten efter att ha svalt avtalet drog han upp axlarna, slog ut med armarna och förklarade att han inte haft något val, att alternativen saknades. ”There is no alternative”, som Margaret Thatcher brukade säga – en doktrin ibland känd som TINA, nyliberalismens själva kärna, nu saluförd av den vänster som skulle förkroppsliga det historiska alternativet. ”Syriza som vi känner det är nu slut”, skriver Kouvelakis ödesmättat.

Så finns det något skäl att fortsätta hoppas? Radikalisering smittar, svarar Kjell Östberg. Kanske finns fortfarande ett hopp till väster om Grekland, i ett många gånger större land med en ekonomi som inte befinner sig i samma fria fall. Podemos har tagit Spanien med stormsteg; knappt två år efter födseln har flera hundra tusen medlemmar anslutit sig. I december är det val. Kommer vänsterhjärtan att bulta av hopp igen och tårar att fällas av de som drömmer om en annan väg för Europa?

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 25 juli 2015.

Detta är del 1 av 2 i en serie om den nya vänstern i Europa. Del 2 kan du läsa här.

Annonser
Posted in: Analys, Reportage, Utrikes