När den röda tuppen gal

SYDSVENSKAN KULTUR | Efter Syriza står den europeiska vänsterns hopp till Spanien. Och inom Podemos står kampen mellan en karismatisk ledares inre krets och den breda rörelse som kan skapa bestående förändring.

Hela stadion är fullsatt. I mitten står ledaren för Podemos, den 36-årige Pablo Iglesias med sin nu så välkända, långa hästsvans. Han håller ett brandtal och avslutar med ”tick, tack, tick tack, tick tack”. Det är en vink till sittande premiärminister Mariano Rajoy om att tiden håller på att rinna ut för hans parti, borgerliga Partido Popular, och för hela det spanska etablissemanget.

En brittisk journalist tränger sig fram efter talet och ropar ut: ”Vad säger du till dem som utmålar dig som vänsterradikal?”
”Det handlar inte om vänster eller höger. Det handlar om demokrati mot nedskärningar och jag tror att demokratin kommer att vinna”, rapar Iglesias upp innan han tränger sig genom massorna som omger honom. Självsäkerheten vet inga gränser.

Podemos föddes ur protest- och torgrörelsen Indignados, som startade den 15 maj 2011, med att aktivister ockuperade torg i protest mot nedskärningspolitik; i början av förra året svepte rörelsens nya skepnad genom Spanien som en plötslig storm. Bara tre månader efter bildandet röstade så många som 1,2 miljoner på Podemos i EU-parlamentsvalet och gav dem fem mandat. Opinionsmätningar visade snart att Podemos var landets populäraste parti, och i våras bröts Spaniens tvåpartisystem för första gången på 40 år, när Podemos tillsammans med mindre partier vann regionalvalen i bland annat Barcelona och Madrid. Politiken har redan börjat ge resultat. Senast i veckan stoppade Madrids nya borgmästare vräkningar av 70 familjer: en farsot i krisens kölvatten som Podemos lovat slå ut.

Ingen kunde förutsäga 15-M och Indignados. Men när bostadsbubblan sprack och krisen slog till valde det styrande socialdemokratiska partiet PSOE att, på känt manér, rädda bankerna på bekostnad av bostäder, utbildning och vård. Frustrationen, framför allt hos unga, exploderade. Arbetslösheten har i flera år legat på över 20 procent, men för unga är siffran 50 procent. Podemos kom att bli det parti som kanaliserade den uppdämda ilskan, rörelsens svar, försöket – högst sällsynt i vår tid – att växla in gatuprotester mot inflytande i de gamla slitna parlamentariska arenorna. Men det var centralt för Podemos att inte se ut som ännu ett typiskt vänsterparti, berättar Iglesias i senaste numret av New Left Review (maj-juni 2015). Hans egen text – följd av en intervju med honom – är en historieskrivning över Podemos födelse och första tid, men lika mycket ett politiskt manifest och strategidokument, passande i tider då vänstern växer sig stark i (delar av) Europa för första gången på decennier.

Pablo Iglesias och hans vänner hämtade inspiration från latinamerikanska länder som Bolivia och Venezuela. Den teoretiska impulsen kom från den argentinske postmarxisten Ernesto Laclau och hans tankar om att ”fokusera på centrala frågor kring socialt missnöje och skapa en ny diskurs som korsar politiska gränser”. En populism som hela folket kan känna igen sig i, istället för utsliten klasskampsretorik. Projektet sjösattes med Iglesias tv-program ”La Tuerka” (Skruven); så småningom blev han inbjuden till de största privata kanalernas tv-soffor på bästa sändningstid för att analysera den ekonomiska krisen och ge röst åt offren. Och han missade inte chansen att ställa sig i rampljuset.

Gatans stöd, tv-framträdanden, ett konsekvent nej till nedskärningspolitik. Så kan man sammanfatta Podemos framgångsformel. Men trots de populistiska dragen och Iglesias olust inför vänster-högerskalan har Podemos inte dragit sig för att visa på motsättningar: med utgångspunkt i den spanska vardagens problem har partiet rest sådana långtgående krav som 35 timmars arbetsvecka, maximilön och höjd minimilön, förstatligande av privata företag. I tv-inslag efter tv-inslag vittnar spanjorer om att Podemos nu är det reella alternativet till korrupta politiker – just den bild som partiet så enträget odlat.

Men Iglesias själv är bara tuppen högst upp i tornet på en bred kyrka. Basen för partiet har hela tiden varit det som o:et i Podemos logga symboliserar: cirklarna där människor möts, diskuterar och tar beslut, där allas röster hörs och vem som helst – fram tills nyligen – kunnat ställa upp till val för förtroendeuppdrag. Relationen mellan de båda nivåerna – mellan cirklarna i basen och tv-stjärnan i toppen – har inte varit friktionsfri.
Skinnpajen tar hon inte av sig, trots att vi är inomhus. Lingvisten Laura Camargo har rest från varma Mallorca till kalla Sverige i juli och kursgården utanför Jönköping för att tala om Podemos. Temat för årets Rött sommarforum är vänstern och makten och salen är packad. Förhoppningarna är stora om att situationen för vänstern i Spanien ska vara mer upplyftande än den i Grekland, där Syriza-regeringen nyss gått emot folkviljan och gett efter för trojkans krav.

Laura Camargo har i många år varit aktiv i det lilla radikala partiet Izquierda anticapitalista; det var de som, tillsammans med gruppen kring Iglesias, tog initiativet till Podemos. Sedan intåget i Podemos har hennes gamla organisation upplösts, men fortsätter nu som en ”tendens” med namnet Anticapitalista. Podemos förgrundsfigur i Andalusien, den karismatiska unga kvinnan Teresa Rodríguez – den enda som kan mäta sig med Iglesias i popularitet och folkligt tilltal – tillhör samma tendens. Hennes paroll är ”en fot i parlamentet, tusen på gatorna”: en sammanfattning av hur Anticapitalista tänker sig Podemos roll.

En efter en sätter nu aktivisterna sina fötter i parlamenten. Laura Camargo valdes nyligen in i Balearernas lokala parlament för Podemos, men resan mot maktens centrum är, menar hon, full av fallgropar. Hon värmer händerna runt tekoppen, spänner blicken i mig och skräder inte orden när hon kritiserar det parti hon kämpar för.
– Vi vill ha ett radikalt program som är ett alternativ till kapitalismen. Populism står i det långa loppet i motsättning till verklig radikalism. Och vi vill bygga partiet horisontellt, just för att stärka demokratin. Men vi har hittills förlorat de striderna och ledningen är inte glada i oss.

En av konfliktlinjerna inom Podemos – mellan kretsen runt Iglesias å ena sidan och gräsrotsaktivister och Anticapitalista å den andra – rör partiets interna struktur. Hur kan man förhindra att samma gamla byråkratier och fritt svävande ledarskikt utvecklas igen? Ledningens svar har varit att utföra omröstningar på nätet, men Camargo är skeptisk till att sådan ”klickaktivism” är lösningen. Den tenderar snarare att urholka den deltagande demokratin i cirklarna. Men framför allt är Camargo och hennes kamrater kritiska mot det senaste förslaget om att vallistorna ska bestämmas från högsta instans. I stället för nomineringar av kandidater underifrån ska de – om Iglesias och hans vänner för bestämma – spikas uppifrån. Därför samlades 5 000 underskrifter in i protest.
– Om vi påstår att Podemos är alternativet till det korrupta Spanien, om vi i folkets ögon förkroppsligar självaste hoppet om ett mer demokratiskt samhälle – då kan vi inte brista så allvarligt i interndemokratin!

För första gången har Podemos sjunkit i opinionsmätningarna. Att den spanska ekonomin åter börjat växa tror vissa är förklaringen. En annan kan vara trojkans brutala förödmjukelse av det inofficiella syskonpartiet Syriza. Men den kanske viktigaste orsaken är just motsättningen mellan det breda rörelsepartiet å ena sidan och, å andra sidan, en färgstark person som samlar makten i sina händer. Vid sidan om Syriza är det Podemos som har gett Europas vänster den största energiinjektionen på länge, men redan nu ställs frågan: Kommer partiet att överleva? Definitivt, tror Camargo. Hon tänker i alla fall kämpa för det.
– Efter parlamentsvalet i vinter kommer vi ha mer tid att diskutera och reflektera. Då ska vi också rädda cirklarna – för vi behöver rötter, djupa rötter. Byggandet av rörelser och revolutionen är en långsam process. Vamos despacio porque vamos lejos – vi går långsamt eftersom vi går långt, säger Laura Camargo med en stillsam övertygelse i rösten.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 1 augusti 2015.

Detta är del 2 av 2 i en serie om den nya vänstern i Europa. Del 1 kan du läsa här.