Den frivilliga förstörelsen

Posted on 30 november, 2015

0


Illustration: Petter Bjerregaard/SydsvenskanSYDSVENSKAN KULTUR | Klimatrörelsen har slutat sätta sitt hopp till politiska avtal. Shora Esmailian beskriver utmaningarna inför toppmötet i Paris.

Det var en ofrånkomlig tanke. När första chocken över terrordåden i Paris hade lagt sig gick mina tankar i samma banor som miljöministerns. Natten mellan 13 och 14 november twittrade hon ut sin bestörtning och skickade ”tankar av sorg till alla drabbade”, för att sedan följa upp det med ett stilla konstaterande om att klimattoppmötet nu skulle försvåras. Åsa Romson, som på senare tid svikit så gott som alla sina och sitt partis principer för att klänga fast vid makten, hade kanske vunnit på att vänta några dagar med sin reflektion.

Men var reaktionerna rimliga? Hur tänkte egentligen statsministern när han offentligt kallade tweeten för ”olämplig”? Och framför allt: Varför ansåg Romsons kritiker att klimattoppmötet och dess utfall är av så ringa betydelse? Hur kan vår överlevnad behandlas som smulor i sammanhanget?

Berg av forskningsdata, vardagliga iakttagelser, verkligheten för miljoner i världens periferier talar sitt entydiga språk: Uppvärmningen accelererar, de senaste fem åren har varit de varmaste någonsin, hösten släpper inte taget om norra halvklotet, isarna vid polerna smälter i allt snabbare takt. Vi har numera en hel grads uppvärmning sedan industrialismens start – ytterligare ett katastrofalt rekord – och inte bara förstörs miljoner människors hem, utan i andra och tredje led hälls också mer bränsle på konflikter som den i Syrien (vilket även USA:s utrikesminister John Kerry nyligen medgett). Allt detta till trots fortsätter business as usual. Vi måste minska utsläppen med 80–95 procent de kommande femton åren, men världens ledare kan fortfarande inte enas om ett avtal som stipulerar utsläppsminskningar.

Hur kommer det sig?

I den nyutkomna boken ”Power in a warming world” (MIT Press) benar statsvetarna David Ciplet, J Timmons Roberts och Mizan R Khan klarsynt ut hela den process som sedan det stora klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 lett till att de rika länderna flyttat fram sina positioner och drivit världen allt längre bort från ett rättvist och bindande avtal. Säga vad man vill om Kyotoavtalet, men det ålade i alla fall länderna att sänka sina utsläpp. Under de sista dygnen av förhandling i Köpenhamn, medan snön ven utanför Bella Center, tvingade USA och dess närmaste allierade igenom en helt annan princip: alla skulle själva välja hur mycket de ville minska sina utsläpp – utan att på något sätt förbindas därtill.

Gör som du vill med din koldioxid, enkelt uttryckt. Till grund för klimatförhandlingarna ligger numera så kallade INDC, intended nationally determined contributions, eller frivilliga åtaganden om utsläppsminskningar. Författarna till ”Power in a warming world” visar med rakbladsskärpa hur hopplöst ihåligt systemet är. En ström av löften har redovisats inför Paris-mötet, men om vi lägger ihop dem, och om länderna lever upp till dem – något som måste betraktas som högst osäkert – hamnar vi på en uppvärmning nära tre grader. När planeten har värmts upp så mycket har stora delar av den blivit obeboelig, resurskonflikter avlöser varandra, miljontals människor är på flykt: ungefär som nu, fast många, många gånger värre.

Men de människorna är inte värda att sörja, de är inte värda att strida för; att värna deras säkerhet – till skillnad från den som står i fokus i Frankrike – finns inte på den officiella agendan. Som Naomi Klein påpekar i en krönika i The Guardian är det också just denna logik som driver själva uppvärmningen: vissa människors bekvämlighet behandlas som ovärderlig, andra förvägras ett minimum av trygghet. Rösterna från de människor som lever på uppvärmningens frontlinjer ekar inte inne i mässhallarna – men däremot i klimatrörelsen. Under det senaste året har den mobiliserat inför toppmötet med sikte på att genomföra sin största styrkeuppvisning hittills. Huvudnumret skulle bli demonstrationen den 12 december.

Om terrordåden var skadliga för klimattoppmötet, blev deras effekter direkt katastrofala för rörelsen. Det förbud som den franska regeringen nu utfärdat mot alla klimatdemonstrationer och andra aktioner – samtidigt som man tänker garantera säkerheten för den stora julmarknaden på Champs-Élysées, liksom kommande fotbollsmatcher – slår i ett slag undan benen på det som skulle bli hundratusentals människors viljeyttring. Och det var också, som Klein framhåller, just på gatan som de drabbades röster skulle ljuda så högt att ingen kunde ignorera dem. Nu står vi inför ett toppmöte omgivet av en ekande tystnad – såvida inte klimatrörelsen finner vägar runt förbudet.

Lyckligtvis lärde sig dock klimatrörelsen av sitt misstag i Köpenhamn: den har inte satsat alla politiska kort på ett framgångsrikt avtal i Paris. Parollen har i stället lytt ”vägen genom Paris”. Vägen ska inte stanna där. Paris är bara en station i en lång och hård kamp. Den här gången ska vi – så har rörelsen resonerat – gå in med öppna ögon i Cop21, utan illusioner om att bli räddade. Realismen har nu visat sig dubbelt motiverad. Med förhandlingar omgärdade av ett demonstrationsförbud är risken för noll-resultat direkt överhängande.

Turen i oturen, således, att klimatrörelsen redan förberett sig för den fortsatta kampen. Då gäller det, som Ciplet och de andra betonar, att vinna verkliga segrar över fossilindustrin. Och mitt i det djupa mörkret flammar de upp, i synnerhet i Nordamerika: flera hundra planerade kolkraftverk har stoppats i USA de senaste åren; Shell har tvingats dra sig ur Arktis; häromveckan beslöt sig Barack Obama till sist för att begrava idén om den gigantiska pipelinen Keystone XL. Utan år av mobilisering mot Keystone-projektet, av allt från ursprungsbefolkningar till kyrkor och fack, hade det med största sannolikhet drivits igenom. Samma sak gäller de andra besluten. Ironiskt nog gjorde IS fossilindustrin en jättetjänst genom att se till att denna rörelse hålls borta från Paris gator. Men den återuppstår snart. Var så säker.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 30 november 2015.

Annonser
Posted in: Analys, Cop21, Klimat