De må vara rika – men de är i minoritet

Posted on 2 december, 2015

0


Hollande Merkel Cop21DAGENS ETC | ”Konflikten mellan en sårbar majoritetsvärld och en rik minoritet kan när som helst spoliera festen”, skriver Shora Esmailian som är på plats under klimatmötet i Paris.

Vägen genom Paris, inte till Paris. Så har det hetat länge hos klimatrörelsen, som efter fiaskot i Köpenhamn för sex år sedan förlorat sina illusioner om att FN:s klimattoppmöten ska leverera definitiva lösningar. Den är inte ensam om realismen. Så gott som alla – aktivister, politiker, förhandlare – är beredda på att Cop21 antingen resulterar i inget avtal alls eller ett mycket svagt sådant. För vad finns egentligen att förvänta sig när världens och mänsklighetens framtid står och faller på frivilliga åtaganden om utsläppsminskningar av växthusgaser (så kallade INDC)? Det är den allmänna basen för vad som nu sägs i Paris: länderna avgör själva hur mycket de tänker minska sina utsläpp. Redan där uppenbaras ihåligheten.

Ändå slår nationsvärden Frankrike, sekretariatet för FN:s klimattoppmöte och världsledarna på stora trumman. I måndags invigdes Cop21 genom att 150 av världens ledare fick tre minuters taltid var på konferensen. Redan i de korta deklarationerna kunde konfliktlinjer skönjas: medan de fattiga och utvecklingsländerna tävlade om att berätta vem som är mest drabbad av den globala uppvärmningens effekter och hur mycket som behöver göras för att stabilisera koldioxidhalten i atmosfären, utlovade flera av ledarna för de rika länderna pengar som ska stärka de drabbades anpassningsförmåga. Relationen mellan fattiga och rika länder tar här formen av att de förra hänger på avgrundens rand medan de senare lovar att ge dem de pengar som krävs för att häva sig upp. Sådana löften har spridits som konfetti över de senaste Cop-mötena, men pengarna har hittills uteblivit nästan helt; det återstår att se om Cop21 ger något annat resultat.

Och så basunerade naturligtvis världsledarna ut de stora orden: Barack Obama kallade mötet ”en motståndshandling [mot Daesh terror] som bevisar att inget kan avskräcka oss från att bygga den framtid vi vill ha för våra barn”. David Cameron frågade retoriskt ”vad ska vi säga till våra barnbarn om vi misslyckas med att enas om ett avtal?”, medan Stefan Löfven upprepade Cop-mantrat ”vi måste hålla den globala uppvärmningen under två grader”. En av de stora skillnaderna mellan Paris och Köpenhamn är att ledarna den här gången kommer till mötet redan första dagen i stället för att dyka upp precis i slutet, vilket de gjorde för sex år sedan. Enligt dem själva handlar det om att sätta press på delegaterna, ge verklig tyngd åt klimatfrågan och, med hjälp av högstämd retorik, sätta fart på spektaklet.

Världsledarnas närvaro har onekligen satt sin prägel på konferensen: 20 000 besökare är ackrediterade; det finns plats för 3 000 journalister; ytterligare 3 000 sökte ackreditering men fick inte komma in. En given höjdpunkt är det obligatoriska ”familjefotot”. Världens ledare ställer sig på rad, Obama går runt och skakar hand med kungar och presidenter och Frankrikes François Hollande slår ut med armarna framför alla i den mycket välregisserade akten – och en stilla undran infinner sig: är detta verkligen en familj? Behandlar man sina närmaste med samma systematiska arrogans som de rika länderna behandlar de fattiga?

Samtidigt som jippot pågår har de mest utsatta länderna bestämt sig för att driva 1,5 grader – inte Löfvens två – som mål för hur mycket uppvärmningen får öka. I deras ögon är det inte på något sätt ett orimligt krav: redan vid den enda uppvärmningsgrad vi genomgått drabbas människor hårt i världens periferi. 1,5-gradersmålet är oerhört ambitiöst – hela världsekonomins skuta måste vändas 180 grader nu – och ännu en kort tid tekniskt möjligt att uppnå, men kanske ska det främst ses som ett desperat försök att driva förhandlingarna åt rätt håll. De länder som står bakom kravet må vara fattiga, men de befinner sig trots allt i majoritet: 106 av sammanlagt 195 länder. Under de närmsta dagarna och veckorna är det stor risk att retoriken från världsledarna ekar allt svagare inne på Cop21. Familjefoto eller inte: konflikten mellan en sårbar majoritetsvärld och en rik minoritet kan när som helst spoliera festen.

Shora Esmailian

Publicerad i Dagens ETC den 2 december 2015.

Advertisements
Posted in: Analys, Cop21, Klimat