Det politiska hoppet sår fröer och sprider sig

Posted on 3 april, 2016

0


SandersDAGENS ETC | Det var länge sedan nu, men det börjar talas om politiskt hopp igen – detta så oundgängliga element för varje människa som kvävs av status quo. Och varje gång hoppet seglar upp och sveper med oss bekräftar den efterföljande baksmällan hur viktigt det är. När hoppet grusas och status quo återställs – vad kan vi då göra, annat än att nära ett nytt hopp igen?

När vi 2011 hoppades att den arabiska våren skulle rita om Mellanösterns politiska karta och skapa åtminstone ett minimum av demokrati var – minns ni? – jihadismen en uträknad kraft, och IS hade inte dykt upp som en totaldestruktiv kraft som tar död på allt den kommer i närheten av. I valet 2014, när vi hoppades att borgarnas grepp om Sverige skulle släppa, hade den sittande regeringen ännu inte visat sig färglös och beredd att genomdriva en värre flyktingpolitik än sin föregångare. När vi för drygt ett år sedan hoppades på att vänsterregeringen Syrizas framgångar i det grekiska valet skulle förändra maktbalansen i Europa hade Alexis Tsipras ännu inte kapitulerat, och EU hade inte stängt sin gräns mot desperata människor på flykt. Alla dessa besvikelser och fler därtill, hela den allmänna samhällsutvecklingen – från den globala uppvärmningen till fascismens framgångar – tycks leda känslorna mot just politisk depression. Men nya glimtar är det enda botemedlet.

Om den januarinatt förra året när Syriza vann valet skrev Nina Björk i Magasinet Arena att hon ”fick en klump av tårar i min hals. De bröt ut våldsamt, överrumplande. Det slog mig: hopp. Jag kände hopp.” Som bekant skulle det hela visa sig vara en illusion. Vad kan vi dra för lärdom av det?

I senaste numret av vänstertidskriften ”New Left Review” förklarar Stathis Kouvelakis, filosof vid Kings College i London och före detta medlem i Syrizas centralkommitté, hur det gick utför. Hur partiet under ledning av Tsipras förvandlades från ett ”militant parti till vänster, med en stark kultur av interndebatt” och ”delaktighet i sociala rörelser och mobilisering” till en hierarkisk, ledarfokuserad apparat med en ”passiv medlemskår”. Det är en dyster genomgång av Syrizas degeneration, en nedslående läsning som återigen tycks grusa hopp. Men som Göran Greider skrivit i en av sina vackraste dikter: socialismen är som ett barn som ritar teckningar. När hon misslyckas med en teckning och river sönder den börjar hon omedelbart på en ny.

I en mörk tid som denna gäller det att hålla i minnet historiens alla snabba skiftningar. Som den som pågår på andra sidan Atlanten, och som skjuter upp hoppet till nya höjder: en amerikansk politiker som öppet kallar sig socialist vinner röster – inte några få hundra, utan miljoner. I förra veckan kammade Bernie Sanders hem inte bara en utan tre delstater i ett svep: Hawaii, Washington och Alaska. När det kommer till Sanders kampanj spelar hoppet oss en spratt: varje gång vi tror att han snart är ute ur leken, att han inte har en rimlig chans mot Hillary Clinton kommer en ny seger. Eller som Daniel Suhonen nyligen uttryckte det på DN Debatt: ”I dag finns det skäl att se möjligheterna för en renässans för den demokratiska socialismen. I det Demokratiska partiets primärval i USA vinner Bernie Sanders en lång rad delstater i kamp med den mittenorienterade Hillary Clinton.” (DN 26/3).

Även om magkänslan säger ”akta dig för en ny besvikelse!”; även om det mesta talar för det kommer att stå mellan Donald Trump och Hillary Clinton; även om Bernie Sanders mycket väl kan göra en Syriza om han blir kandidat – för att inte tala om president – är det svårt att inte svepas med. Återigen sår det politiska hoppet fröer och sprider sig. Man måste tänka: kanske den här gången – och om inte den här gången, så nästa. Bara så orkar man leva.

Shora Esmailian

Publicerad i Dagens ETC den 3 april 2016.

Annonser