Skammen borde gälla mer än sakfrågan

SYDSVENSKAN KULTUR | En lördag, mitt i semestertider. Det är tidpunkten Sveriges regering med Miljöpartiet i spetsen väljer att presentera Sveriges, ja, Europas för tillfället största klimatbeslut: att sälja svenskägda Vattenfalls brunkolstillgångar i östra Tyskland.

Därmed ger man fria händer till tjeckiska riskkapitalister i EPH som inget annat vill än att bryta mer och mer och mer av det smutsigaste av alla fossila bränslen.

Håll här vid minnet att svenska staten i bästa fall gör en förlustreducering – affären innebär inte på något sätt en vinst för svenska skattebetalare.

Glöm inte att världens främsta klimatforskare och -aktivister berättat för den svenska regeringen vilka enorma konsekvenser denna försäljning kommer att ha – att låta kolet ligga kvar i marken är den enda vägen att gå om man inte ska påskynda uppvärmningen långt bortom vad Parisavtalet medger.

Erinra er den opinionsundersökning från Sifo som i december visade att svenskarna är mot denna försäljning: endast två av tio svenskar tyckte att Vattenfalls verksamhet kan säljas utan krav på gruvstopp.

Men låt det framför allt inte råda något som helst tvivel om att denna försäljning handlar om liv. Och om död. Om de människor i världens periferi som redan i dag drabbas av klimatförändringarnas effekter, så som extrema väderhändelser, havsnivåhöjning, torka och vattenbrist. I detta läge innebär fortsatt brytning av fossila bränslen ”en form av våld, eftersom det gör så stor skada på mark och vatten”, skriver Naomi Klein i London Review of Books (2 juni). Hon skräder inte orden när hon angriper den typ av politik som nu Isabella Lövin och Mikael Damberg implementerar. Den är genomförbar enbart ”för att de rikaste människorna i de rikaste länderna tror att de kommer att klara sig, medan någon annan kommer att drabbas av de största riskerna. De lever i tron att de rika kommer att tas om hand även när klimatförändringarna knackar på deras dörr.” Utan en sådan tro – om än bara latent, underförstådd i ett tyst samråd – skulle, menar Klein, fortsatta satsning på kol, gas och olja vara omöjliga.

Kanske presenterades detta ödesdigra besked en lördagmorgon i juli på grund av skam. Någonstans måste ju miljöpartisterna skämmas. Känner de inte rodnaden stiga när de ser tillbaka på den valrörelse för två år sedan som tog dem in i regeringen, när de lovade dyrt och heligt att låta just Vattenfalls koltillgångar ligga kvar i marken? Minns valaffischen med texten ”LÅT KOLET LIGGA!” – den ligger fortfarande på Isabella Lövins blogg, med texten: ”Det är oansvarigt att fortsätta med kolkraft, när planeten är hotad. Miljöpartiet föreslår att EU ska sluta med kol och istället satsa på förnybar energi.” I stället öser man nu alltså in tyskt brunkol i tjeckiska investerares portföljer. Då borde skammen också gälla något mer än sakfrågan. Den handlar om ett stort svenskt bidrag till den urholkning av politiken och kris för demokratin som sveper fram över den europeiska kontinenten.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 2 juli 2016.