Gloria Ray Karlmark uppmuntrar oss att inte stå tysta

SYDSVENSKAN KULTUR | Shora Esmailian lyssnar till en viktig historielektion.

Det är en viktig historielektion, på gränsen till folkbildning. Ett överraskande sommarprogram som i stället för att fokusera på personlig utveckling och framgång i sann entreprenörsanda i stället berättar om den grova rasism som Gloria Ray Karlmark och andra svarta medborgare utsattes för i amerikanska södern på 1950-talet. Närmare bestämt om Little Rock, Arkansas, och skolan som 1957 ställde upp en mur av soldater från nationalgardet.

Vita studenter släpptes igenom och in i skolan, inte svarta. Ofrivilligt kom Gloria Ray Karlmark och åtta andra svarta studenter – även kallade Little Rock Nine – att utkämpa en av de viktigaste striderna under medborgarrättsrörelsen: kampen för ett integrerat utbildningsväsende.

Det är en stark och drabbande historia, kanske för att den handlar om barn som blir utsatta för ett enormt hat och som tvingar dem ut ur barndomen. Känslan förstärks av de många gospel-, jazz-, blues- och r’n’b-låtar, alla framförda av svarta artister, som Ray Karlmark låter ackompanjera historien.

”Den som mobbas, diskrimineras, utestängs, lever med det i sin kropp livet ut”, berättar Ray Karlmark och uppmuntrar oss att inte stå tysta och se på när oförrätter sker. Därför hade jag önskat lite mer ilska och tankar om det som händer i dagens USA. Det må ha gått sextio år sedan Ray Karlmark kämpade för grundläggande rättigheter, men svarta liv värderas – trots en svart president vid makten – fortfarande så mycket mindre än vita.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 4 juli 2016.