Långa tagningens fader

Posted on 5 juli, 2016

0


Foto: Mohammad HassanzadehSYDSVENSKAN KULTUR | Shora Esmailian minns den iranske regissören Abbas Kiarostami.

I måndags dog en av den iranska filmens största giganter: Abbas Kiarostami. Det var genom hans filmer vi i exilen längtade hem på 1990-talet, smakade på det levande språket och kände platserna och miljöerna. De utdragna, meditativa scenerna bjöd till eftertanke och nostalgi, och jag kom att älska dem redan som barn. Än i dag njuter jag av den sortens filmkonst när jag ser andra iranska regissörer som Jafar Panahi, Shirin Neshat och Asghar Farhadi, som alla följt Kiarostami i fotspåren.

De långa tagningarna blev Kiarostamis signum, eller som professorn i iranska studier vid Columbiauniversitetet, Hamid Dabashi, uttrycker det i sin kärleksfullt skrivna dödsruna hos al-Jazira (5 juli): ”han placerar kameran där han vill ha den, säger försiktigt ’tagning’, går hem, tar en tupplur, kommer tillbaka och säger ’bryt’”.

Det var just genom sådana tagningar Kiarostami förmedlade kärnan i människors relationer i Iran, någon som inte går att sätta ord på. Ett bra exempel är konversationen mellan den lilla flickan som så gärna vill ha en guldfisk men som tappat bort sina pengar och den äldre affärsinnehavaren i ”Den vita ballongen” från 1995 (regisserad av Jafar Panahi men briljant skriven av Abbas Kiarostami). Tomrummet som nu uppstår kommer att bli svårt att fylla.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 5 juli 2016.

Advertisements
Posted in: Iran, Kultur