Analysen som gör terroristerna nöjda

SYDSVENSKAN KULTUR | Mer komplexa analyser behövs i tider av återkommande terror, skriver Shora Esmailian i ett svar till Johan Lundberg.

I kölvattnet av vansinnesfärden i Nice, där 84 människor dödades och över 200 skadades kommer nu olika försök att förklara ensamvargarna och deras attacker.

En av dem som försöker förstå är Johan Lundberg. Av att döma av hans essä på dessa sidor (19/7) förvånar det inte att han kommer till korta: han tror att ”förvirrade, identitetslösa unga män” dras till ”den militanta islamistiska ideologin” eftersom den erbjuder en plats i paradiset om man dör i strid – ”evig lycka, i ett harem med unga vackra kvinnor, god mat och all tänkbar lyx”. Vi tar det igen: ”Unga våldsbenägna män i en kriminell skymningsvärld” utför terrordåd i Europa för att de vill ha brudar i efterlivet.

Dessa tider kräver skarpare analys än så. De människor som utför dåden – i Nice, Paris, Orlando och så vidare – är lika mycket en produkt av det franska, belgiska och amerikanska samhället som av något annat. Arbetslöshet, förslummade bostadsområden, polisvåld, andra element av evig hopplöshet hänger här som maror över icke-vita grupper. Lägg därtill de västerländska invasionerna i Mellanöstern, plus rekryteringskampanjerna från den terrorsekt som uppstått i deras kölvatten, och det är kanske inte längre mysterium att massakrerna äger rum. Lika lite som det är ett mysterium att unga amerikanska män begår det ena vansinnesdådet efter det andra – ett fenomen varken Lundberg eller någon annan skulle härleda till någon främmande religion, fristående från det amerikanska samhällets konkreta omständigheter. Terrorn hör, dessvärre, hemma här.

Detta är heller inte rätt tid att underblåsa en motsättning mellan etnoreligiöst markerade ”vi” och ”de”. En tredjedel av dödsoffren i Nice var muslimer – precis som en absolut majoritet av de al-Qaida och IS mördar så gott som dagligen i Pakistan, Irak, Syrien. Även de är värda vår empati. Men vilka tårar fällde västerländska kommentatorer över attentatet mot köpcentret i Karada, Bagdad, den 3 juli, som dödade mer än dubbelt så många som det i Nice? Att i detta läge skapa en dikotomi mellan ”den västerländska civilisationen” och den övriga världen är att hålla upp en spegelbild mot den mest förvrängda propagandan: terrorn slår till överallt, i samhällen som hör ihop. ”Vi” är inte de enda offren. Att trotsa rädslan efter ett terrordåd, fortsätta leva, dansa, studera, diskutera och debattera är inget den ”västliga civilisationen” har patent på. Så gör även människor i Irak, Syrien, Nigeria och Pakistan. När får vi se Lundberg lovprisa Bagdads shiamuslimer – de som fortsätter gå på kaféer och diskutera politik i öppet trots mot en terrorkampanj som pågått i åratal – som de mänskliga värdenas banérförare?

Men det mest häpnadsväckande i Lundbergs text måste ändå vara hoppet från attentatet i Nice till kravet på att den svenska staten drar in bidrag till diverse organisationer i Sverige – som aldrig nämns med namn, men som underförstått, i en perfekt insinuation, förknippas med allmän muslimskhet. Tydligen pumpar staten in miljoner i IS-allierade moskéer och organisationer. Så låter det när den svenska borgerlighetens ytterhöger tar ännu ett steg ut i det träsk som befolkas av Donald Trump, Boris Johnson och en uppsjö andra internationella klassbröder.

Därutöver passar Lundberg på att förneka att rasism mot människor med rötter i muslimska länder existerar. Han slår fast att svenska universitet lurar studenter att tro på sådan islamofobi – ett lurendrejeri som gör sanningssägaren Lundberg och hans vänner till offer. Dramaturgin är bekant. Den iscensätter – detta är den verkliga gärningen i Lundbergs text – den tendens till fascistiserat samhällsklimat som nu sveper över västvärlden, från republikanerna till Tories till den svenska högern. Det är just den tendensen IS terrorister gör allt för att elda under. Vissa ser varje nytt attentat som en chans att ge dem rätt: västvärlden har sitt pansar riktat mot muslimer.

Vi andra vägrar gå i fällan.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 22 juli 2016.