Från kedjor till kulor

Posted on 8 augusti, 2016

0


Black_Lives_Matter_protest_against_St._Paul_police_brutality_(21552673186)SYDSVENSKAN KULTUR | Trots åtta år med Obama är rasmotsättningarna de största i USA sedan 1960-talet. Shora Esmailian ser en rörelse som på allvar kan förändra det en svart president inte förmådde.

Hon blev dödad, framför ögonen på sin femårige son. Mitt på ljusa dagen.

Korryn Gaines är i skrivande stund den senaste i den ändlösa raden av svarta som skjutits ihjäl av den amerikanska polisen. Gaines infann sig inte på rättegången där hon skulle åtalas för förargelseväckande beteende och motstånd mot tjänsteman i samband med en trafikförseelse. Så Baltimore-polisen åkte hem till henne i måndags, och avslutade hennes liv – polisen hävdar att hon var beväpnad – inför hennes barn, som också skadades av skotten.

Gaines död är ingen isolerad händelse. Den amerikanska poliskåren dödar 12-åriga barn för att de gungar i mörkret (Tamir Rice), kväver stora män för att de har snott några cigaretter (Eric Garner), knäcker ryggraden på unga män som av rädsla flyr polisen (Freddie Gray). Den tar liv bakom ratten (Philando Castile), dödar i en grannkonflikt (Bettie Jones), skjuter på den som ligger ner med händerna i luften (Charles Kinsey). Detta är bara ett axplock av de senaste årens mord utförda av poliser. Men det är, som bekant, inte vilka liv som helst som släcks; måltavlan för framför allt vita polisers kulor är svarta kroppar. Eller som den amerikanske författaren och journalisten Ta-Nehisi Coates uttrycker det: ”Polismyndigheten i ditt land har blivit utrustad med auktoriteten att förstöra din kropp” i boken ”Between the world and me” (Text Publishing), skriven som ett brev till hans tonårsson.

Coates långessä, skriven i vacker poetisk prosa, har blivit en enorm bästsäljare – på amerikanska Amazon får en faktabok normalt ett halvdussin kundrecensioner; den här har i skrivande stund 2 500 – och uppfattas nu som det främsta tidsdokumentet över de senaste årens upptrappade rasmotsättningar. Den beskriver hur den institutionaliserade rasismen bokstavligen känns i en svart kropp i dagens USA. Utan självcensur eller hänsyn till den känsliga vita läsaren, med förkrossande uppriktighet berättar Coates om hur det ”i USA är en tradition att förstöra den svarta kroppen – det är vårt arv”. Han vill att hans son ska känna till de avgrundsdjupa klasskillnaderna, de orättvisor som tvingat så många svarta in i fattigdom, den seglivade politik som förfördelat svarta genom att skjuta upp satsningar på utbildning, vård och bostäder. Själv uppvuxen i västra Baltimore tvingades Coates tidigt lära sig ”gatans kultur”; uppväxten fylldes av ständiga beräkningar för att så tryggt som möjligt kunna röra sig i det offentliga rummet, undan så väl knarklangare som poliser.

Bara i år har polisen i USA dödat 640 personer, varav 156 svarta. Förra året dödades 1146 personer av polisen, varav 306 svarta. Mer än 25 procent av de dödade är svarta trots att de utgör endast 13 procent av befolkningen. På The Guardians sida ”The counted – people killed by police i US” kan man bläddra bland alla dessa ansikten. Statistiken talar sitt kristallklara språk: svarta personer i USA både stoppas och dödas mer frekvent av polis, utöver att de fälls oftare och till högre straff än vita.

Hur är detta möjligt? Hur kan det fortgå? Den fortlevande rasismen, svarar Coates. Den som härstammar från att självaste nationen USA från början är uppbyggd på slavars ryggar: ”Du kan inte glömma hur mycket de tog från oss och hur de omvandlade våra kroppar till socker, tobak, bomull och guld”.

Hur kan det tillåtas ske? För att, fortsätter Coates, en stor del av amerikanerna blundar för rasismen, ”kommer att göra allt de kan för att bevara Drömmen” om världens bästa land där liv fulländas – inte systematiskt avslutas i förtid – och därför tittar åt andra hållet.

Ta-Nehisi Coates har blivit anklagad för så kallad ”afropessimism”. Läsningen ger inget andrum, inga glimtar om att det system som reproducerar den svarta kroppen som ”ett objekt att knäcka” någonsin kommer att förändras; den amerikanska demokratin är evigt självförhärligande, med vita privilegier för alltid baserade på stöld och träldom. Ändå uppmanar han sin son att fortsätta kampen – men inte för de amerikanska ”Drömmarna”. Sådana drömmar hålls dock vid liv av andra svarta profiler, som presidenthustrun Michelle Obama. I ett tal under demokraternas partikonvent i förra veckan berättade hon med en röst som skakade av känslor hur hon varje morgon vaknar ”i ett hus byggt av slavar och jag tittar på mina döttrar – två vackra, intelligenta, unga, svarta kvinnor – som leker med sina hundar på Vita husets gräsmatta”. I den berättelsen suddade valet av USA:s första svarta president ut kontrasterna mellan landets smutsiga historia å ena sidan, och nutiden. Efter Barack Obamas valseger 2008 var just den sortens optimism mer smittsam än kanske någonsin förr. Men den postrasistiska utopin har uppenbarligen inte förverkligats inifrån Vita huset. I stället slutar Obamas presidentskap med en eskalering av rasmotsättningarna till nivåer som inte skådats sedan 1960-talet. Det förflutna hann ikapp den här gången också.

Hur kommer det sig då att så lite förändrats under Obamas styre? I sin briljanta bok ”From #blacklivesmatter to black liberation” (Haymarket) talar Keeanga-Yamahtta Taylor, professor i African American Studies vid Princeton, om den falska representationen. Om hur svarta politiker väl vid makten inte agerar särskilt annorlunda än sina vita kollegor. Deras politik har hittills inte lett till någon reell omfördelning av resurser eller dragit upp rasismen med rötterna – representationen är snarare en fernissa på en struktur som sitter fast.

Taylor skriver om Baltimore, staden där majoriteten av befolkningen är svart, så även de politiska representanterna. Sedan 1970-talet har den styrts av demokrater, flera borgmästare har varit svarta, men fattigdomen har ökat och segregationen fördjupats. Jämfört med det nationella snittet är arbetslösheten dubbelt så hög, och de svarta invånarna är i sin tur arbetslösa i mycket större utsträckning än de vita.

Skola och annan grundläggande infrastruktur är inget Baltimores borgmästare Stephanie Rawlings-Blake har satsat på; människor som demonstrerat mot polisbrutalitet har hon kallat för ”kriminella” och ”banditer”. Just det, menar Taylor, är inget ovanligt för den svarta eliten: att skuldbelägga andra afrikan-amerikaner och på så vis markera den egna tillhörigheten till salongerna. Där finns en avgörande skillnad mellan läget för den svarta kampen i dag och på 60-talet. Då var den afrikan-amerikanska befolkningen nästan helt utesluten från ledande poster – borgmästare, polischefer, president – medan det i dag finns ett skikt av svarta som faktiskt har lyckats klättra dit, men som där snarast tycks bidra till att upprätthålla status quo. Det gör situationen mer komplicerad än då.

Men trots att karriärmöjligheter öppnades upp efter 1960-talets strider har de strukturella problemen lämnats orörda, fram till i dag. En totalomvandling av systemet kanske är för mycket begärt av en president, men som Keeanga-Yamahtta Taylor påpekar i en artikel i Los Angeles Times (28/7) så ställde inte Obama upp med parollen ”Ja, vi kan (om jag har en kongress till min belåtenhet)”. Därav den besvikelse som nu väller fram med varje nytt mord på en oskyldig svart man eller kvinna.

För två år sedan, efter att en vit polis sköt ihjäl 18-årige Michael Brown i Ferguson, reste aktivister händerna i luften, likt Brown strax innan han mördades, och skanderade – det som borde vara självklart – om svarta livs lika värde. Rörelsen ”Black lives matter”, BLM, föddes. Sedan dess har den tvingat Obama att bryta sin tystnad. Nyligen rabblade presidenten själv under en presskonferens upp statistiken som faktaunderlag för tesen om en ack så levande rasism.

Inte heller BLM har hittills varit uppgiften mogen. Trots sin popularitet, snabba spridning och hierarkilösa karaktär har rörelsen fått kritik för att, till skillnad från exempelvis medborgarrättsrörelsen och Svarta pantrarna, sakna politisk udd och konkreta krav. Medan medborgarrättsrörelsen stred för reformerade lagar spred Svarta pantrarna sitt berömda tiopunktsprogram och byggde en disciplinerad organisation – det senare effektivt skildrat i den färska dokumentären ”The Black Panthers: vanguard of the revolution”. BLM har i stället anklagats för att mest syssla med identitetspolitik.

Men i måndags morse, samma dag som Korryn Gaines dödades, tog BLM ett stort steg och omvandlades till en rörelse med en plattform, ett program och politiska krav. Det genomarbetade dokumentet, med trettio undertecknande organisationer och ytterligare femtio stödorganisationer, lanseras under namnet Movement for black lives. Det innehåller sex övergripande krav, med mer än fyrtio konkreta förslag till lagändringar, såsom avmilitarisering av polisen och avkriminalisering av vissa droger. I ett års tid har aktivister satt ord på visionerna – ett steg som Occupy-rörelsen aldrig tog; så dog den också ut. Det är ett stort steg framåt.

Historien talar för att det inte kommer att bli lätt att befria den svarta kroppen den här gången heller. Det blir med säkerhet en lång kamp, och då behövs konkreta idéer om vägen framåt. Medan Donald Trumps besinningslösa rasism dominerar nyheterna förbereder Movement for black lives för år av rörelse underifrån för att åstadkomma det som ingen president kan.

Shora Esmailian

Publicerad i Sydsvenskan den 6 augusti 2016.

Annonser
Posted in: Analys, Kultur, Rasism, Utrikes